Ensamhet aka EnsamSingelÅngest.

 
Ja, jag kan ju börja med att klargöra att jag vet att jag inte är ensam. Jag vet, don't worry.
 
Men jag vill prata om att känna sig ensam. För tillfället. I stunden. Osv.
 
Jag trodde att det skulle bli lättare att sitta själv hemma ju äldre man blir. Men just nu känns det faktiskt bara tvärtom.
När man var yngre vuxen var det lixom naturligt att alla är hemma ensamma då och då.
Alla flyttar hemifrån, till ett eget boende, och är helt plöstligt ensamma när de ska gå och lägga sig.
 
Nu för tiden blir det bara mer och mer ovanligt att det är så. Alla har sambos. Pojkvänner. Män. Osv.
Nej okej inte alla, men många. Majoriteten.
Och såklart blir det faktumet mer påtagligt när samliga mina kompisar som jag umgås med i Linköping har något. I Linköping är jag ensam singel.
För 5-10 år sedan hade det inte bekymrat mig, men nu gör det.
Ibland smärtar det faktiskt riktigt jävla ordentligt. 
 
Att jag inte har någon i närheten, i min vardag, som fattar. Ja, alla har väl varit singel någongång, men att vara ensam såhär när man passerat 30 tror jag inte asmånga varit med om.
Ibland bekymrar det inte mig alls, men ibland är det bara riktigt jävla jobbigt.
 
Att inse att jag inte är allra viktigast för någon. Och då är det fanimej befogat att känna sig lite ensam. 
Klart jag vet att mina kompisar finns där för mig i ur och skur oavsett om de har pojkvän eller inte, men det handlar inte om det. Det handlar om att vara ensam i den här situatioen, och de kommer aldrig förstå.
 
Och ja, det är väl inte särskilt troligt, till och med är det kanske orimligt att tänka så - men jag är ändå fruktansvärt jävla rädd att det ska fortsätta vara såhär.
Jag kommer fortsätta misslyckas med varenda jävla karl jag möter och med varenda förhållande jag ger mig in i. Jag kommer fortsätta vara den eviga singeln, som sitter hemma och är bitter över de söta bebisbilderna på instagram, de lyckliga bröllopsbilderna och de puttinuttiga sambouppdateringarna.
 
För hur dumt det än är, så finns det faktiskt en röst inom mig som säger att jag inte kommer få allt det där. Att det nog faktiskt är något fel på mig.
"Nejdå Matilda, klart du kommer träffa nån. Du har bara inte träffat rätt än. Klart att du som är så underbar kommer träffa någon. Du har bara haft otur".
Det får man ju höra en hel del. Och absolut, jag är övertygad om att de fina, stöttande vänner som säger såna saker till mig faktiskt menar och tror på det, på riktigt.
Men det är väl jävligt lätt att göra, när man är utanför det. Det är jävligt mycket svårare att tro på det när man är inne i mitt huvud.
 
Och tro mig, jag är faktiskt positiv och hoppfull de allra flesta dagarna.
Men ibland känns det bara hopplöst.
 
Och inte fan blir det bättre av att jag blivit förkyld igen.
Nä fy fan, idag är det jävligt synd om mig faktiskt.
 
(Japp, jag har saknat att skriva... det här är ju asbra terapi...)
 

Frusen

 
Bleh, sitter och fryser ihjäl på jobbet.
Vet inte om det är för att det är asmegakallt här, eller om jag håller på att bli sjuk IGEN. Är nämligen snorig och nyser massa. Men jag var ju för i helvete sjuk för bara tre veckor sedan. Undrar om jag blivit tillbaka smittad av min egen förkylning?
 
Det är ju inte direkt så att jag kan jobba mig varm heller.. Det är så OTROLIGT segt på jobbet just nu. Det finns fanimej ingenting att göra. Och chefen kan inte direkt gräva fram mer jobb heller. Det är nog såhär till våra 2 större projekt kommer igång ordentligt. När de nu ska göra det.
 
Och när det är lite att göra blir jag så fruktansvärt omotiverad, att det är svårt att få det lilla som finns att göra gjort. Jag har några saker jag kan göra, men jag vet om jag gör dem nu har jag ändå ingenting att göra nästa vecka, så då kan det lika gärna vänta. Dumt kanske, men det är så min motivation funkar.
 
På tal om motivation... Igår åt jag popcorn. Totalt onödigt. Men de fanns där hemma, då är det svårt att låta bli tycker jag. Det är lättare att låta mig att köpa dåliga saker, tror jag.
Så det är väl det jag främst får försöka undvika, nångång tar ju skräpet slut där hemma antar jag...
 
ZzzzzzzZZZZZzzzzZZZzzzz.
Oh well. Om två veckor är jag i Kanada (med jobbet), efter det kanske motivationen har ökat lite grann. Förhoppningsvis.
Ska bli otroligt coolt att åka dit iaf. Tycker det är häftigt att jag har ett jobb som gör att jag får flyga tvärs över jordklotet. Nåt som antagligen bara kommer hända en gång, men ändå!
 
Nähä. Kanske ska gå och ta lite kaffe, eller varm choklad, för att värma mig lite. Tjipp!

Skriva av sig.

 
Jahapp. Hej Bloggen. Då var jag här igen.
 
Jag har faktiskt känt i några månader att jag skulle vilja skriva av mig, men det har lixom inte blivit av bara. Har inte orkat, antar jag.
Men jag tror det skulle vara bra för mig. Sätta ord på alla mina tankar. För jag har väldigt mycket tankar om allt just nu. Om livet, om mig och hur jag fungerar.
 
Och just nu har jag väldigt lugnt på jobbet, så då kan jag lika gärna sitta och psykoanalysera mig själv lite grann.
 
De senaste åren har varit så konstiga. Eller så är det jag som blivit konstig. Vet inte. Jag har tänkt mer, och jag tror att jag mer än någonsin på något sätt känt mig misslyckad. Men samtidigt känner jag att jag blir klokare och klokare också. Lär mig saker om mig själv hela tiden.
 
(HELVETE vad jag flummar loss just nu... skönt)
 
Såklart, som det alltid är när jag återvänder till den här bloggen, är jag fetare än nånsin och har kommit fram till att jag måste göra något åt det. Och som alla andra gånger tror jag glatt och naivt att detta kanske blir gången när jag inte ger upp innan jag ens börjat och blir fetare än innan istället.
Fast det kanske man måste tro iofs, annars är det väl meningslöst att försöka ens.
 
Jag har sakta men säkert insett att jag har ett problem. Ett matproblem. Ett ätproblem.
Jag har ju typ ALLTID tänkt att jag inte har det, att jag bara är en gottegris slash livsnjutare. Jag kanske hade rätt förr, men nu är det verkligen inte så. För SÅ FORT jag blir trött/ledsen/stressad tänker jag alltid att jag vill äta saker. Inte för att jag tror att det ska bli bättre, att jag ska må bättre - utan bara för att det uppmuntrar och piffar till tillvaron.
"Åh, den här veckan är det stressigt med flytten, måste packa varje dag och så vidare och så vidare, då får man faktiskt äta lite chips"
"Nämen nu är det mycket med XXX (insert valfri ursäkt), klart jag får äta pizza istället för att laga mat".
Alltså SÅ FORT jag är lite stressad eller trött så dyker det upp ursäkt efter förbannad ursäkt.
För HELVETE Matilda, vad sysslar du med??
Hur är det ens möjligt att man håller på såhär, trots att jag VET att jag blir trött av att äta skit, och jag blir pigg och glad om jag sköter mig.
Hur svårt kan det vara?
Jävligt svårt tydligen.
 
I september hade jag en bra månad. Jag kom på en grej. Jag skulle sätta upp mål en månad i taget, följa det och sedan utvärdera och sätta upp nya mål till nästa månad.
Funkade skitbra. En hel månad. Jag satte upp rätt lagom, trevliga mål. Lite äta-lagom-typ, jag fick inte äta snabbmat eller godis/snacks själv nånsin, men det var OK socialt, typ.
Det var en asmegabra månad. Jag kände aldrig nånsin att det var jobbigt, jag unnade mig saker men gick ändå ner typ 4 kg.
Sen inför min 30-årsfest (sista september) blev jag väldigt stressad, och sen efter det kraschade jag lite grann. Var jättetrött. Sen var hela oktober fullt med grejer på helgerna, och jag kom bara av mig.
Dålig ursäkt, jag vet. Men det var det som hände. Sen nu i mitten på november, flyttade jag. Stressigt inför det. Mer ursäkter. Kom inte igång igen.
Sämst.
 
Vad lär vi oss av detta då? PLANERING ÄR A OCH O för att lyckas.
(fy fan vad jag hatar uttrycket att något är A och O btw, så sjukt störigt.)
Men ack så sant... Nu jävlar ska jag skriva en plan för december, som inkluderar hur jag hanterar julen och alla dess frestelser.
Dock så är det fortfarande 9 dagar kvar av november, och fram till dess gäller den simpla regeln:
Ingen snabbmat och inget snacks/godis själv. OK i sällskap.
Apelsindaimen som jag har hemma ska jag försöka undvika. Men absolut inte köpa något nytt.
Sen ska jag försöka släpa mitt arsle till friskis också, som jag bor på krypavstånd ifrån numera.
Men inget krav. Det blir nog ett krav i december däremot.

Så, fan vad nice det var att skriva av sig lite. Det här gör vi om snart, bloggen!
 

Livet.

 
Livet. Ja, det är väl i princip det som har hänt sen sist jag skrev.
Jag kan ju inte påstå att det går asbra just nu. Det går inte asdåligt heller, om man ska försöka positiv. Men idag är en sån dag då jag helkännat känner att det fan inte går bra heller.
 
Jag kände att jag bara var tvungen att försöka skriva av mig, för att se om det hjälper.
 
För vet ni? Ibland gör livet så förbannat jävla ont.
För knappt två månader sen, 31 mars 2015, dog min pappa.
En dag som jag oroat mig för sedan jag var tonåring. Något man vetat länge att det fanns en risk att det kunde hända, med tanke på hans leverne (och hade pappa levt och pratat själv om det hade han gjort en rolig ordvits om LEVERne..).
Och så hände det.
Och helvetes jävla skit vad jag saknar honom.
 
Det är inte det att jag går omkring och deppar och gråter hela dagarna. Det är faktiskt chockerande sällan jag har gråtit över det den senaste månaden. Men de senaste veckorna har jag insett att det istället satt sig på min ork/motivation.
Roliga saker/helger är inte några problem, det är dom jag klamrar mig fast vid. Men dom vardagliga sakerna, "måstena", är pissigt jävla jobbiga att göra ibland. Jobba, träna, städa, laga mat? Näää fy fan, ibland känns det fanimej jobbigt att byta soppåse.
Det är värst i början på veckorna. De senaste två-tre måndagarna har jag inte varit på jobbet förrän kl 9, för att jag inte orkat gå upp innan dess. Inte för att jag inte vill gå till jobbet, jag behöver nog rutinen och jag älskar mitt jobb egentligen, jag ORKAR bara inte.
Allt jag vill ibland, är att bara ligga i soffan och kolla på serier eller glo i taket.
Men jag släpar mig till jobbet ändå, för att jag vet att jag över övertygad om att jag behöver det. Stanna hemma och deppa blir man ju bara deprimerad av?
 
Sen mot onsdag-torsdag blir det bättre. Jag rycker upp mig och allt blir lättare. På helgen kan jag göra roliga saker och glömma allt det jobbiga för en stund. Sen är det måndag igen. Bam.
 
Jag vet inte hur länge det tänker vara såhär men det är väl bara att genomlida. Idag är det måndag så idag känns allt rätt bajsigt. Stundvid hinner jag glömma bort allt, men nu när jag satt i soffan och kollade på senaste Game Of Thrones avsnittet, och det tog slut, TV'n blev svart och jag bara satt där och stirrade och började tänka och sen blev allt jävligt jobbigt.
 
Och när det känns just såhär vill jag inte prata med nån. Jag vil inte ringa nån, åka till nån och bli omhändertagen. Jag vill bara vara ifred och inte göra ett jävla skit när det är såhär. Så då gör jag det.
För jag vet ju, att det kommer kännas bättre väldigt snart igen. Så bit ihop och rid igenom skiten. Snart är jag glad igen.
Kom igen, Matilda.
 
 
Bland de allra sista orden pappa sa innan han dog, var när min bror frågade "var har du ont någonstans" när pappa jämrade sig, och pappa svarade "i livet".
 
Jag har fan oxå lite ont i livet just nu.
 

2014 vs 2004.

 

Och i år blir det en special! Jag har sysslat med den här list-grejen i över tio år nu, så nu blir det gångna året versus 2004 istället för förra året...

KUL va? :P

 

1. Gjorde du något förra året som du aldrig gjort förut?

2004: Nya misstag??
2014: Känns som det är väldigt många grejer. Cyklade Halvvättern, "sprang" tjejmilen, var i Tylösand... Bara som exempel. :)

2. Höll du några av dina nyårslöften? Kommer du ha några nya för nästa år?
2004: Nej. Jag lovade att jag skulle gå ner i vikt, gick upp.
lovade samma sak i år men det kommer gå åt helvete.
2014: Dessa hade jag: "Ändra min relation till mat och mitt beteendemönster till detta. Komma över min träningsångest, så att jag börjar att enbart tycka det är kul. ( detta ska naturligtvis nynna ut i viktnedgång och fysiskt välmående). Peppa Mange att ta tag i saker så han kan flytta hit, istället för att vara surig på honom."
Ja det kan man väl säga att det sket sig? Jag är fortfarande fet och lat och jag dumpade Mange... Så atthhe. Men jag drack inte cola på ett år (okej ca 20 cl totalt i några svaga stunder) och det är jag lite nöjd över.
Nya löften? Nah. Inte riktigt. Dricka massa vin och tycka om mih själv, blir bra.


3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar förra året?
2004: Näeee. Bara en gammal avdankad kallspolare.
2014: Ja. Typ många! Agnes och Surri till exempel.. Plus en drös nya vänner och bekanta, jag orkar inte räkna upp alla =)

4. Dog någon som stod dig nära?
2004: Nopp. O de är jag tacksam för.
2014. Ja, min älskade katt Nisse. :(


5. Vilka länder besökte du?
2004 :Gills Ockle? :)
2014: Tyskland (inklusive Danmark).. Finskt vatten. Blev nog inge mer?

6. Är det något du saknat detta år som du vill ha detta nya år?
2004: lite Spirit...att orka ta iut med saker o inte bara sega som jag gjort.
2014: Lite närhet hade inte skadat att få lite oftare.

7. Vilket datum från året kommer du alltid minnas, och varför?
2004:min födelsedag o dan efter. grymt kul =)
2014: Uhm... 8 juni när jag grät att smärta och stolthet över att ha överlevt Halvvättern kanske?

8. Vad var din största framgång detta år?
2004: Har nog bara gjort bakgångar..
2014: Jobbet, garanterat. Jag är uppskattad och det är kul... Många som dragit i mig, egoboost. :)

9. Största misstaget?
2004: Att jag inte tog vara på sommarlovet.
2014: I år har jag nog mer tyckt att andra gjort misstag mot mig.. Har blivit mer självgod på 10 år tror jag? :P

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
2004:sjuk i huvvet?
2014: Nah, bara nån förkylning sådär. Vill minnas att jag var lite invalid och knappt kunde gå ett par dagar pga träningsvärk oxå.. det var nog underhållande att åskåda.

11. Bästa köpet?
2004:Jaru.. drakspegeln köpte jag ju i år så vette fan... mobilen kanske..
2014: Min soffa <3 (hahah allvarligt 2004, drakspegeln? jag dör...)

12. Vad spenderade du mest pengar på?
2004:Cola? Pizza? Alkohol?
2014: Utöver hyra och skatt? Jag önskar jag kunde säga möbler, men jag ska inte ljuga. det är nog alkohol. (Herregud, jag trodde jag skulle växa upp på 10 år.. :P)

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
2004:En del kompidar gör mig ständigt glad.
2014: Får man säga alkohol eller är jag alkis då? :P Mina fina vänner oxå, såklart =)

16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om detta år?
2004:För många för att kunna listas här..
2014: My way (Sherlock Brothers), Freak (Molly Sandén) och Chandelier (Sia).

17. Var du gladare eller ledsnare föra året i jämfört med tidigare år?
2004: Gladare, men.. ändå inte..
2014: Oj. Gladare, tror jag. Vill minnas att jag var rätt ångestig över både jobb och distansen från Mange förra året. I år har jag varit gladare, säkrare på mig själv och.. så vidare.. 

18. Vad önskar du att du gjort mer?
2004:Hittat på roliga saker..!!! filmkvällar, picnic, bad med vänner.. tälta i rondeller.. sånt.. vart fan tog dom roliga sakerna vägen?
2014: He he... :P

19. Vad önskar du att du gjort mindre?
2004:Varit så förbannat seg o inaktiv o tråkig...
2014: Lagt tid och tanke på idioter som inte är värda det. 

20. Hur tillbringade du julen?
2004: Hemma mä mamma, tommy o brorsan.. gick till farmor o pappa senare på kvällen..
2014: Hemma hos mamma med henne och Tisse. Var på rockbaren på juldagen med Johan.

22. Blev du kär i år?
2004: Jo, jag blev ju det..!
2014: Nej, jag blev mest bara okär.

23. Hur många one night stands?
2004 :Inget faktiskt :D
2014:  If I tell you, I'll have to kill you...

24. Favoritprogram på TV?
2004:kollar nästan aldrig på tv.. men idol var... undehållande..
2014: Historieätarna. Men om jag ska vara ärlig så har jag nog lagt mest tid på Paradise Hotel (nej jag är inte stolt över det, men jag skäms fan inte heller.. :P). Ska vi börja tala nedladdade/stremade serier är det fler.. Typ Game of thrones, Sons of Anarchy, Orange is the new black... 

25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
2004: Det gör jag säkert. Hatar rätt mycket.
2014: Jag hatar väldigt lite nu för tiden..Men kan väl säga att jag föraktar en människa, men lägger ingen energi på det. Matrosjävel.

26. Bästa boken du läste föra året?
2004:Vette fan... harry Potter? haha.
2014: Hmm. Britt-Marie var här, av Fredrik Backman kanske. Eller The Shining (Spephen King).

27. Största musikaliska upptäckten?
2004:när jag fick snabbare internet o laddade ner allt jag gick tag på ;-)
2014: Jag vet inte om jag upptäckt nåt nämnvärt i år?  Men jag har blivit lite nykär i Arch Enemy, som har en ny sångerska vilken jag såg på wacken i år.

28. Något du önskade dig och fick?
2004:Önskade ju mig ett långvarit förhållande, o det fick ju jag... iaf långvarigt enligt mig.
2014: Jag önskar inte. Jag fixar det jag vill ha ( så gott det går..).

29. Något du önskade dig men inte fick?
2004:Den sanna kärleken? leva om 2003??
2014: Som sagt.. Önskar inte saker.

30. Årets bästa film?
2004:oj.. jag vet inte.. hip hip hora va bra.. o day after tomorrow..
2014: The fault in our stars, kanske? (seriöst, vad hade jag för jävla filmsmak 2004???)

31. Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du?
2004:fyllde 18. bjöd hem några på tårta, o kände mig omtyckte. va på korgen o hade förfest dan efter. va oxå grymt kul.
2014: Fyllde 28. Jobbade, sen var ute och drack öl med Rebecka, Emma och Maja. Mycket trevligt. Helgen innan var jag i Nyköing och firade med familjen.

32. Finns det någonting som skulle kunna ha gjort ditt liv bättre?
2004:Jag själv.. kunde ha gjort så mycke mer för mig själv..
2014: Det finns det väl alltid. Men det har inte varit något som jag riktigt, riktigt saknat.

33. Hur skulle du beskriva din stil detta år?
2004:schizo!!!!
2014: Festligt?

34. Vad fick dig att må bra?
2004:Mina underbara trogna vänner.. Eftersom Sassa o Michan kommer läsa de här så kan NI känna er träffade iaf =) o så nisse då o då..
2014: Haha jag får säga Nisse nu oxå, men denna gång var det ju min katt... Och fina vänner och familj såklart.

35. Vilken kändis var du mest sugen på?
2004:Brad Pitt. Alltid.
2014: Skulle ju inte banga på Opie i Sons of Anarchy.

36. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
2004: ja vette fan? usa:s presidentval kanske, eftersom jag hatar Bush =)
2014: Det svenska riksdagsvalet, antar jag.

37. Vem saknade du?
2004:you don’t wanna know..
2014: NISSE <3 (min katt alltså, inte mitt ex för 10 år sen.. honom saknar jag inte alls.. :P)


38. De bästa nya människorna du träffade?
2004:träffade jag några nya? vette fan de..
2014: Har lärt känna många nya fina kollegor, men måste ju såklart säga Rebecka eftersom vi kommit varann så nära det här året!!

39. En värdefull läxa du lärt dig i år?
2004:Ta vara på sommaren o umgås o hitta på mer saker för i helv***
2014: Det blir inte särskillt ofta som man tänkt sig... Men man klarar sig ändå.

40. Citera en sångtext som summerar ditt år.
2004: you say we’re not responible but we are.. we are..

(kommentar 2014: vafan är det för jävla sumering och text...?)


2014:

Jag skrev ju där uppe vilka tre låtar som varit mest passande i år så jag citerar delar av alla tre:

"I'm gonna make things my way, oh joy!
I'm gonna make things right, ohhh

Now I'm gonna go dancing for my money
Drink till I feel funny
Shaking all the troubles away

Are you ready to be amazed?
Notice all that I am trying to say
Here I go, don't know why
You knock me down, but there's a reason to cry

I'm gonna make things my way, oh joy!
I'm gonna make things right"

aaaaaand:

"Party girls don't get hurt
Can't feel anything, when will I learn
I push it down, push it down

I'm the one "for a good time call"
Phone's blowin' up, they're ringin' my doorbell
I feel the love, feel the love

1,2,3 1,2,3 drink
1,2,3 1,2,3 drink
1,2,3 1,2,3 drink

Throw 'em back, 'til I lose count

I'm gonna swing from the chandelier, from the chandelier
I'm gonna live like tomorrow doesn't exist
Like it doesn't exist
I'm gonna fly like a bird through the night, feel my tears as they dry
I'm gonna swing from the chandelier, from the chandelier

But I'm holding on for dear life, won't look down won't open my eyes
Keep my glass full until morning light, 'cos I'm just holding on for tonight
(....)

Sun is up, I'm a mess
Gotta get out now, gotta run from this
Here comes the shame, here comes the shame


1,2,3 1,2,3 drink...."


och:


"Am I alone with the thoughts that I have?
I'm afraid that I'm scared of myself
Am I the only one to doubt who I am?
Wish I was someone else

Everytime I try to swim, it pulls me,
pulls me deeper down
Everytime I try to fly, it holds me,
holds me to the groud

It tells me I'm a freak,
drains me,
the monster inside of me
Freak
Save me
The enemy is inside of me"

 

Vet att delar av texterna ser lite deppiga ut, men det är inte alls så. Det är mest reflektioner och lite självinsikt. Vill påpeka att större delen har jag mått bättre än någonsin och trott på mig själv mer.

Så sammanfattning av 2014 vs 2004? Oh boy, vad man har blivit äldre och klokare. Hurra för det =)


Mycket att berätta?

 
Eller så har jag inget att berätta.
Jag vet inte. Jag fick bara en plötslig skrivlust. Jag har egentligen ingen aning om vad jag vill prata om, jag vill bara... prata av mig? Vet inte.
 
Livet har tagit en konstig vändning sen sist. När skrev jag sist egentligen? Maj...
Ja. Det har hänt mycket sen dess. Eller så har det inte hänt nånting.
Livet bara fortsätter.. På sitt sätt.
Inte på det sättet som jag trodde att det skulle bli.
 
 
För tre månader sen var vi tre stycken i den här lägenheten. Nu är det bara jag.
Först tog det slut med Mange. Eller ja, det var ju jag som valde det.. Det funkade inte. Behöver inte gå in på det mer än så här. Det var sjukt tråkigt, och gjorde sjukt ont då att inse, men det var nåt som var tvungen att hända.
 
Sen dog Nisse. Jag hade ingen aning hur ont det kunde göra att mista ett husdjur. På sätt och vis var jag ju lite förberedd, för han var ju så gammal (15 år). Men jag hade aldrig fattat hur det skulle kännas. Aldrig.
De tre första dygnen var som ett stort hål där livet bara gjort ont att leva. Det blev bättre ju fler dagar det gick, tårarna tog lixom slut. Men dom tillfällena kommer till mig igen, då och då. Det bara hugger till i mig, och hela jag känns helt tom.
Han var kanske bara en katt, men han var en trygg punkt. Nåt konstant, något stabilt i mitt liv. Allt går upp och ner, med vikt, träning, jobb, pojkvänner, ekonomi, vänner, familj - allt. Men Nisse har varit något självklart i mitt liv varenda jävla dag i tre år. Och den självklarheten är bara borta. Puts väck. Det suger så jävla hårt.
 
Ja. Det är väl det. Jobbet rullar på. Eller det blir bara bättre och bättre. Jobbet är awesome, men jag tror att det skulle bli ännu bättre om jag var lite mer stabil, tror jag.
LCHF har jag slängt åt helvete för att jag inte har orkat. Livet kom ivägen. Så jag är samma jävla tjockis igen, den som jag aldrig ville bli igen. Men just nu orkar jag faktiskt inte bry mig. Jag får fortsätta vara en tjockis ett tag till.
Jag har iaf fortfarande inte druckit cola. Och det är ju en jävla bedrift faktiskt.
Jag har genomfört Halvvättern och Tjejmilen. Inte med de restultet jag kanske hoppats på från början, men jag var där och gjorde det, så jag är nöjd. Så jag kanske inte är exakt samma tjockis som förut ändå... Lite bättre än förut, yay.
 
Äh, nu ordbajsar jag bara. Kanske blev ett deppigt inlägg, jag vet inte? Jag var sugen på att skriva när jag inledde dett inlägg, men nu känner jag bara att jag svamlar?
(kan bero på att paradise hotel började på tv.. vilket förbannat jävla skräp, men det går ju inte att låta bli att titta på det ändå...)
 
Äh, nu vet ni att jag lever. Nu vet ni att vissa saker i livet suger just nu, vissa är awesome.
Så. Ja.
Vi hörs väl. Kanske. :)

Träna

 
Time for some gnäll!
 
Jag känner mig lite vilsen och frustrerad och trött när det gäller träningen!
 
Det känns som jag går i ständig uppförabacke och inget vill gå som jag önskar.
Missförstå mig rätt, klart det är jobbigt att ändra en vana osv, och klart det ska vara jobbigt att träna, men känner att det helt enkelt är för mycket motstånd.
 
Smalben som gör ont, ovansida på fot som gör ont, knän som gör ont.
Jag fattar inte vad det är som ska vara så förbannat svårt?
Jag har redan lärt mig att man inte ska starta för hårt, eftersom det kan framkalla skador osv.
Så nu har jag tagit det hur lugnt som helst, kan jag tycka.
 
Powerwalkat men små joggintervaller osv.. Cykla landsväg några gånger, cykla till jobbet...
Men nä, inte ens det klarar mig kropp av, det är alltid nån jävla stans som gör ont verkar det som.
 
Varför måste det krångla, när jag äntligen VILL. Det tar sån enorm engeri att bara skaffa mental styrka att övertala sig själv att vilja träna och röra på sig. Att ändra den latmaskiga vanan jag haft så länge.
 
Fan och helvetes jävla skit.
 
 
 Nä, jag har inte gett upp. Jag vet bara inte hur jag ska lägga upp det här riktigt.
 
Sen är jag dessutom trött på att pendla mellan 91,5 och 92,5, som jag gjort i ett par månader nu.
Jag vill äta strikt LCHF igen, inte vara så liberal som jag varit på sistone. Men det går ju tydligen inte för sig, för då vill min kropp inte träna.
 
Gaaaah, vad fan göra? Ge mig ett facit för helvete!
 
(jaja, ursäkta språket... )

Typiskt.

 
Som jag skrev häromdan har jag haft lite svårt med löpningen. Får ont i smalbenen när jag joggar, eller till och med powerwalkar.
Det har i princip gått bra EN gång när jag varit ute, och det var för ett par veckor sedan när jag var ute i Vidingsjö. Jag hade tre teorier om varför det gick så himla bra just den gången:
1. Mina sporadiska träningsförsök har faktiskt gett lite resultat
2. Jag värmde upp i 30 minuter innan jag började jogga första intervallen.
3. Jag hade på morgonen ätit hotellfrukost, och laddat med kolhydrater.
 
Sedan blev jag förkyld och tränade inte på en vecka, men nästa gång jag försökte hade jag ont igen...
 
Igår ville jag testa en av mina teorier, så jag gjorde ett litet experiment. Jag ville se vad som hände om jag laddade med kolhydrater ännu en gång. Så till lunchen tog jag ett bröd till min sallad, och på eftermiddagen åt jag en apelsin.
Och hur gick det?
Toppen! Kände lite i benen i början, men ju mer jag kom igång ju mindre ont gjorde det!
 
Värmde upp i 10 minuter, joggade 5 min, gick 5. Tror det blev i 3 eller 4 varv. Sen när det bara var typ 1 km var på spåret tänkte jag att jag ville prova att springa resten av vägen, och sen passade jag på att jogga ända hem till huset oxå, så sista vändan blev 15 min jogg!
Det var naturligtvis asjobbigt, öm lite överallt och mycket flåsigt. Men det var jobbigt på rätt sätt! Kändes inte som benen skulle gå sönder osv. Asnöjd!

Det här är naturligtvis en ganska jobbig insikt.
Jag har kommit så långt med mitt tänkade, det funkar så bra med mitt LCHF'ande, jag har funint en bra balans! Visst, jag går inte ner så mycket, men inte upp heller - och jag känner mig stabil lixom.
Jag är rädd att om jag tillåter mig att äta lite kolhydrater inför träning kommer jag balla ur och börja fuska massor igen. Komma tillbaka till gamla vanor.
 
Jag VILL inte hamna där igen. Jag är för en gång skull nöjd med mig själv och vad jag gör, TROTS att jag inte går ner i vikt (eftersom jag insett att det kanske inte är det viktigaste...).
 
Det är lite dräpande att behöva omvärdera metoden som man tycker funkar så himla bra. Prova en ny vinkel. Det är fett läskigt! Fett läskigt för att jag är rädd att jag kommer faila.
 
Jag är så van att tänka att jag kommer faila så fort jag ska ge mig in på något, att jag hakar upp mig på det. Men vafan. Jag har ju hittat nåt som kanske kommer få träningen och funka! Och det viktiga är ju faktiskt att MÅ BRA, inte att lyckas följa nån diet!
 
Och VILL jag lyckas med det här kommer jag fixa det. Det jag VILL, KAN jag oxå.
 
Så det blir lite experimenterande framöver.. Ska  bli spännande. Men en sak är säger. Jag tror fortfarande på LCHF som fan, och det kommer fortfarande vara min grundpelare.
NU ska bara lite kolhydrater få hjälpa mig med träningen. De ska INTE bli mitt missbruk igen, utan min hjälp.
 
Nu kör vi!!
 

Hoppsan!

 
Ojdå! Där hade det visst gått en månad sen jag skrev något senast. Förlåt lilla bloggen för att jag glömt bort dig!
Fast jag kan inte påstå att jag haft något spännande att säga direkt...
 
Livet flyter på som det brukar. Jag jobbar, äter, sover... Ni vet, same old :P
 
Fortsätter med mitt LCHF, kanske med lite fler avsteg än jag borde - men är ändå nöjd att jag fortfarande håller igång.
Jag går inte ner i vikt, men jag går inte heller upp.
Det känns som det blir mer och mer självklart att inte svulla godis och chips varje helg. Jag har fått bort många dåliga vanor, även om det är några kvar.
Det går ta den tid den tar. Fortsätter jag såhär känns det omöjligt att inte gå ner i vikt till slut..
 
Jag kämpar på med träningen oxå. Det går sådär. Var förkyld i typ tre veckor, och fick inte mycket gjort. Försöker löpträna/powerwalka men det känns som om jag tar två steg bakåt för varje steg framåt. Har ont i smalbenen då och då, och det är frustrerande!
Cyklingen går oxå sådär, klungan får inte ihop så många pass ihop, och jag är alldeles för rädd för cyklingen för att ge mig ut och cykla själv.
Nä, alla hjärnspöken är definitivt inte borta än.
 
I övrigt rullar det på. Det börjar bli ordentligt med vår, även om det fortfarande är kallt på mornarna.
 
Ja. Nä. Jag har väl inte så mycket mer att berätta egentligen. Men nu vet ni att jag lever! :)

100 dagar




 
Har glömt att berätta om min stora triumf, ju!
 
För flera månader sen, strax efter nyår, lade jag upp den här bilden på facebook och instagram.
 
 
 
En av mina nyårslöften var att sluta dricka cola. Jag hade till slut insett att det inte funkar för mig att dricka cola och försöka gå ned i vikt samtidigt. Oavsett om det indirekt eller direkt gör mig överviktig så funkar det inte. Jag hade oxå insett att det var ett beroende, ett missbruk. Jag hittade på många ursäkter för att "få" dricka cola, tänkte att jag kunde klara allt annat om jag bara fick dricka cola.
 
När jag insett den, bestämde jag mig för att jag måste sluta dricka cola. På riktigt. Klandrar jag alkisar och andra missbrukare för att "alla kan sluta om man verkligen vill och verkligen bestämmer sig" så kan jag ju inte sitta där och fortsätta med mitt missbruk.
 
Jag vet inte om jag verkligen trodde på mig själv. Tänkte nog innerst inne att det bara var en i raden av nyåslöften som skulle brytas.
 
Men. Plötligt hade det gått en månad, och det slog mig att jag inte ens saknade det särskilt mycket. Jag var stolt och ville inget annat än att fortsätta. Tänkte att jääävlar vad stolt jag kommer vara när jag kan säga att det gått 100 dagar.
 
Sagt och gjort. I söndags hade det gått 100 dagar sen jag drack cola!
 
 
 
Visst har det varit jobbigt emellan åt, men inte alls lika jobbigt som jag trodde det skulle vara. Jag trodde verkligen jag skulle behöva kämpa, lägga all mentral kraft på det. Men det var bara en vanesak. Nu är jag van att inte dricka cola, och det känns bara bra.
Skönt att vara av med det, skönt att slippa att ständigt medla med mig själv om jag får eller inte.
Ibland kan jag vara jäkligt sugen på att dricka läst, vilken som helst. Festa till det lite, inte bara dricka vatten. Då dricker jag en celsius. Men såna skulle jag aldrig börja dricka stora mängder av, så jag känner att det är en bra nödlösning.
 
Men jag känner inte längre att en helg är misslyckad utan cola (eller nån annan läsk för den delen). Jag känner inte längre att det behövs cola till en måltid för att den ska vara lyckad.
 
Jag känner bara en enorm lättnad över att slippa skiten, och en enorm stolthet för att jag mentalt övertygat mig själv om att jag inte behöver skiten längre.
 
Det kanske inte är så himla lätt, det kanske inte är helt sant att "vill man så kan man" alla gånger.
Men jag vill tro, att bestämmer man sig till slut, och verkligen verkligen förstår varför man behöver sluta och gör det att rätt anledning, då går det.
 
Det har tagit många år att komma dit för mig. Kanske gör jag ett snedsteg och faller dit igen nångång. Jag tror absolut att jag kommer dricka cola nångång mer i mitt liv. Men jag har äntligen insett vilket gift det är och kommer aldrig missbruka det på samma sätt igen.
Det lovar jag.
 
 
Det här kanske låter större än vad det egetligen är, men ja.
Jag har lixom aldrig lyckats med nåt sånt förut. Jag har inte hållit ett löfte till mig själv. Jag har aldrig lyckats slutföra. Och nu har jag gjort det. Nu inser jag att jag kan göra fler saker. Lyckas med precis vad som helst, bara jag jobbar på det, och fattar hur jävla awesome jag är.
 
För jävlar hörrni, vad awesome jag är.
 

Random?

 
Ibland tycker jag det känns så sjukt random, det som visar sig på vågen.
Inte för att jag klagar, den här gången i alla fall.
 
91,7 stod det på nu. Har alltså gått ner ett halvt kilo på en vecka, vilket är lagom och jättebra.
Men på nåt sätt känns det som jag inte förtjänat det riktigt, för att jag inte varit jättestrikt?
 
Till exempel, grannen hade bakat bröd och kom in med en limpa i förrgår, och jag var förkyld och megatröttt, så tror ni att jag lyckades stå emot? Färskt, mjukt bröd.. Nä.
Åt tre skivor och det gjorde jag även igår.
Sen har jag varit ostrikt på det viset att jag druckit några celsius, ätit mörk choklad, proteinbröd osv...
 
Inga stora grejen. Men lite smågrejer här och där som inte är helt hundra lixom.
Men ändå går jag ner i vikt. Hurra säger jag bara.. det är bara att tacka och ta emot.. :)
 
Men sen andra gånger, typ tidigare i år, tycker jag att jag var mycket striktare och gick ner mindre eller stod still?
På det sättet tycker jag att det är väldigt random ibland.
 
Jag hoppas ju innerigt att det har att göra med att jag rör mycket mer på mig nu. Och att min kropp fattar att det är lågkolhydratskost som gäller och att det är fettdepåerna vi ska ta energi från istället.
Sen kan det bara vara något tillfälligt, vem vet.
Jag borde inte överanalysera det här så mycket, utan bara njuta av stunden och ta det för vad det är. Men sån är jag :P
 
Snart är påsk! Får se vad för frestelser man ställs inför då, och vad man lyckas stå emot! Så mycket som möjligt, siktar jag på. Jag och Mange ska både till Nyköping och Västerås, det ska bli trevligt att träffa familjerna lite :)
 
Just nu är jag förkyld och hemma från jobbet, hoppas det försvinner fort. Huvudet känns tungt och jag snorar som fan. Har ändå passat på att njuta lite av solen och satt ute en stund förut, sjukt skönt. Våren är verkligen här nu :D
Tyvärr har det inte blivit nån träning denna vecka pga förkyld, känns verkligen skit. Känns inte som jag kommer vara i nån bra form alls till blodomloppet. Menmen, får väl göra det bästa av situationen.
 
Nu ska jag läsa en bok och gosa med Nisse.

Turf!


Mathilda tipsade mig om en app förra veckan. Turf heter den.
Det är som en spel, fast mer i verkliga livet. När man går in i appen ser man en karta, som ni ser nedan.
(gud vad jag är skadad av mitt jobb, jag tänkte genast "åhh nej jag får inte skriva 'nedan', får referera till bild 1 istället...)
 
Sen går det ut på att man ska ta sig, i verkliga livet, till en av zoonerna som är markerade med rött på kartan. Man ska befinna sig i zonen i några sekunder, då "får" man den. Man får ett visst antal poäng för att ta zonen, sen får man några poäng per timme, så länge man har zonen. När är zon är min, visas den som grön på kartan. När man tagit en zon är den låst i ett visst antal minuter, sen är det fritt fram för andra spelare att ta zonen. Ett spel pågår ungefär en månad (tror jag), sen nollställs allas poäng.
 
Sjukt kul, och något beroendeframkallande. Jag brukar ta några zoner när jag cyklar till jobbet eller när jag varit ute och motionerar. Sen i söndags då en ny omgång började, har jag som ni ser tagit 2651 poäng. Jag har dock ingen som helst chans att komma i närheten av att vinna, hen som leder i östergötland har 54 000 poäng.. (typ, get a life, tänker man lite då..)
 
Ja. Hur kul som helst. Och hur BRA som  helst om man behöver en extra spark i arslet eller motivation för att komma ut och röra på sig.
Ett spel som motiverar folk att röra på sig är tokbra ju! Med tanke på att överviktigheten ökar lavinartat överallt i världen tror jag att det kan behövas...
 
ikväll är det orienteringskurs oxå, pepp :D
 
 
 

Framsteg, stå still eller bakslag?

 
Ja, jag har funderat på det där lite grann.
Imorse vägde jag mig, och nu är jag tillbaka på 92,2 igen, där jag var innan jag började småfuska och gå upp något kilo igen.
 
Det var vecka 8. Nu är det vecka 15. Det är väldigt lätt att tänka att jag slösat bort 7 veckor, där jag kunde gått ner massor med kilo.
Men nej, jag vägrar tänka så. Jag har inte slöasat bort dom! Jag har ju inte gett upp än, eller hur?
 
Det kanske inte hänt nåt positivt med vikten på 7 veckor, men jag har fortsatt jobba på med huvudet. Lärt mig misstag. Jag lär mig fortfarande. Vad funkar och vad funkar inte för mig?
 
Bakslag kommer alltid. Det kommer alltid finnas tillfällen när man inte orkar, och trillar dit igen, där man inte vill vara. Det kommer inte alltid gå bra. Man kommer inte alltid vara perfekt och göra de bästa valen.
Det innebär INTE at man har misslyckats.
Misslyckats har man först gjort när man ger upp, slutar försöka.
 
Och det har jag ju inte gjort än. Jag tycker fortafarande LCHF är en asbra idé. Kämpar fortfarande med att inte småfuska för ofta. Kämpar med att motionera.
 
Att kalla det misslyckande? Näää, så sjukt fel. Jag kallar det att ständigt segra över sig själv! Viktnedgång eller inte.
 
 

Det rullar på.

 
Kom tydligen av mig i bloggandet igen. Aja, nu är jag här igen!
Har klarat av en cykeltur till sen jag skrev sist, i lördags.
Vi cyklade 5 mil :D Och det var bara lite halvjobbigt, så jag är sjukt nöjd. Visst, jag var skakis i benen efteråt och jag var dödstrött emellanåt, men det var inte ALLS så smärtsamt som jag hade föreställt mig.
Det känns faktiskt som om jag kommer överleva Halvvättern nu, för vet jag att jag klarar 5 mil relativt otränad kommer jag ju klara av 15 mil galant om jag tränar innan. =)
 
Löpningen däremot, tycks jag inte komma igång med. Jag har, såklart, utvecklat nån ångest mot den. Eller ja, ångest kanske är en överdrift - men en stark motvilja i alla fall.
Tanken av att löpträna tycker jag är jättetrevlig. Man ser solen skina ute och jag tänker att det kommer bli härligt med en promenad med inslag av löpning. Men när det väl blir dags VILL jag bara INTE.
Fan oxå.
När jag fick veta att jobbet skulle bjuda på Blodomloppet och jag bestäde mig för att vara med, var det gott om tid att komma i form, tänkte jag. Nu är det 7 veckor kvar, och det känns omöjligt att komma i nån vettig form tills dess. Så nu har det blivit prestationsångest istället. Piss oxå!
Jag VET att enda lösningen är att bara ge sig ut och göra det, för när man väl kommit igång så är det ju rätt trevligt. Men ja. Det är det här med att komma ut. Peppa mig snälla?
 
Ätandet är jag tillbaka på banan med i alla fall. Jag kunde vara lite striktare, men jag fuskar inte konstant och känner inget behov av det heller. Inte perfekt. Men okej.
Jag är tillbaka på 92-nånting, och nu ska det neråt istället för att stå still / pendla upp och ner.
 
Cyklandet till jobbet går oxå bra. Det är inte så jobbigt mentalt längre, och det är knappt jobbigt fysiskt heller. Jag har kommit på vad jag ska ha på mig för att inte bli dödssvettig, och tycker det är gansksa trivsamt att sitta och trampa och lyssna på postcasts.
 
Ja, det var väl ungefär det jag hade och berätta. Sambolivet rullar på och det känns hur naturligt som helst. Våren är på väg, blommor och knoppar slår ut, gräset börjar bli grönt.. Men fortfarande pissekallt på nätterna, imorse var det -3 när jag cyklade till jobbet. Usch!
 
Hepp!

Första cykelturen!


Första cykelturen avklarad då!

Jag förenas med att något man gör man frambringa så många känslor - ångest, eufori, trötthet, glädje, nervositet...

Ångesten kommer inför och precis i början, min dumma träningsångest som alltid kommer. Jag klarar det inte, det är jobbigt, jag fixar inte det här, jag är för dålig... Men ganska fort dämpas det och jag känner ju härligt det är att susa fram på landsvägarna. Sen blir det lite jobbigt, eftersom det är uppförsbacke, motvind eller att man får dra klungan. Men sen blir man pepp igen, trots jobbigheten. Och någonstans där blir man lite eurorisk för att det är så förbaskat härligt!

Ja. Jag är nöjd att premiärturen är avklarat. Ser fram emot flera, även om de andra gärna får vara varmare. Jag har ganska ont i fötterna, har inga skoskydd och cykelskorna släpper ju in all kyla i världen. Sista 5 km var jobbiga då det gjorde ont, och fyyyyy fan vad ont det gjorde när jag kom in och de började tina igen. Puhh.

25 km och 1000 kcal avverkade. Hepp!

Kasst.


Det har inte gått så bra de senaste veckorna.
Diciplinen har verkligen varit kass, så jag har inte gjort det jag tänkt. Jag har fortsatt fuska. Jag kom av mig med träningen som jag faktiskt kom igång med en vecka. Efter en brutal träningsvärk som gjorde att jag inte kunde sträcka ut vaderna på några dar, så kom jag lixom inte igång.
Fusk. Äta skit. Tillåta sig själv. Så jävla dumt.

Varför behandlar jag mig själv så?
Men nu vet jag. Man SKA INTE börja medla med sig själv. Så fort man börjar diskutera med sig själv och göra kompromisser när man är sugen på nåt, så går det åt helvete.
Det börjar smått, men ballar snabbt ut. Skärpning.
Jag vill ju faktiskt det här. Jag VILL LCHF'a. Jag VILL träna.
Så varför gör jag inte?
Blir inte klok på't.

Det var även en tung helg psykiskt. Min käre far håller på att balla ur, kan man säga. Så jag går omkring och tänker på det och har ångest för't.

Så nej, jag är inte på topp nu. Dåligt samvete, orolig för farsan..
Har lust att bara gå och dra nåt gammalt över mig.

Man får försöka vara positiv.
Jag har ju i alla fall inte gett upp. Jag fortsätter. Efter snart 3 månader har jag inte tagit en enda klunk cola. Även om jag fuskat, har jag inte haft en enda tanke på att SLUTA med LCHF.
Jag fortsätter mig kamp mot mig själv.
Och nångång ska det väl vara dags att vinna, eller hur?

Frukost!

Om man känner sig lite liberal nån dag, så är det här en alldeles fantastisk lchf- frulle!

En macka och 1 dl soppa, typ 8-9 g kolhydrater. Lyx! :)




Äckligt.

Min frukost är, alltid varenda vardag, två ägg. Kokar dem hemma och tar med till jobbet och äter när jag startar igång datorn osv...

Funka bra, frukost är inte riktigt min grej, så vill bara ha något mättande och smidigt. 

Ibland när man äter ett ägg, råkar man sätta tänderna i något som jag tycker är det äckligaste som finns. 
Den där förbannade äckliga strängen. Oftast märker man inte av den, men ibland... När jag känner den med tänderna eller läpparna blir jag skitäcklad. Usch. 

Har ni märkt av den nåt? 




Test.

Test. 


Inte lika löjligt stor bild, va?

Hepp! Pepp!


Efter en dag med cykling till och från jobb, lunchpromenad och 75 min spinning är jag hungrig! Varvar ketobollar med detta:

(ost, skinka, paprika och ört/vitlöksphiladelphia som ska rullas ihop)


Säger bara om nom nom!

Försöker fortfarande lista ut hur man får bilderna mindre via appen....

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0