Pappa.

 
Egentligen är det fånigt stt årsdagar ska frambringa några extra känslor på något sätt, men det gör dom.
 
Idag är det exakt två år sedan pappa lämnade detta jordeliv.
Jag kan inte förstå att han har varit borta i två år. Det känns som igår, samtidigt som det känns som en evighet sen. 
 
Och jag saknar honom precis lika mycket. Känslan kanske inte är lika påträngande längre, men den är där.
Det finns så himla mycket i min vardag som påminnner om honom. Musik, flygplan, egenskaper hos mig själv, uttryck, händelser.
Det finns så många saker jag skulle vilja berätta för honom. Saker jag vill fråga om. Men det är saker som aldrig kommer bli berättade och frågor som aldrig kommer bli besvarade. 
Och jag hatar det. 
 
Jag vill fråga vad han tycker om att Dylan fick ett nobelpris i höstas. Jag vill berätta för honom hur mycket jag faktiskt tagit efter honom. Jag vill veta vad han har för kul att säga om Trump. Jag vill berätta att det har kommit ut en ny Harry Hole-bok som verkar jättebra. Jag vill fråga vad det var för mörker inom honom som gjorde att han behövde alkoholen så jävla mycket. Jag vill i framtiden kunna berätta för honom att han ska bli morfar. Jag vill fråga honom om alla bus han hade för sig under sitt liv. Jag vill berätta att jag ska se Marilyn Manson på Wacken i sommar. Jag vill berätta för honom hur jävla stolt jag var över honom att han till slut frivilligt lade in sig själv på ett behandlingshem. 
 
Saker jag vill, men såklart aldrig kommer hända. Och när jag inser det blir jag precis lika ledsen nu, som jag blev när jag insåg detta för två år sen. 
 
Den där vidriga jävla dagen för två år sen. Som jag aldrig kommer glömma.
Eller jag vet inte om det var själva dagen han dog på som var värst, eller om det var dagarna innan.
Jag minns inte riktigt hur det var, men under veckan tror jag, hade Christian ringt och sagt att pappa hade blivit körd från hans behandlingshem till sjukhus. Jag blev såklart orolig, men tänkte inte jättemycket mer på det. Tänkte att på sjulhus blir man ju frisk till slut.
Sen på torsdagen ringer Christian till mig igen, när jag sitter på jobbet. Minns att det var en Tannefors-dag. På den tiden jobbade jag egentligen ute i Malmslätt, fast var utlånad till Tannefors två dagar i veckan.
Christian sa att läkaren ringt upp och sa att hen tyckte att vi skulle komma dit. För det var inte så säkert att det här skulle gå så bra. Då slog det ju mig att det här kanske inte alls skulle gå bra. 
Jag körde i ilfart, med tårar i ögonen, till Nyköping för att hämta Christan och Helena (pappas sambo). Bilfärden från Nyköping till Eskilstuna där pappa låg varade en evighet. Det enda jag egentligen minns var att jag hade ett rätt snyggt nagellack som var svart och silvrigt och som jag målat själv. Det pillade jag bort av nervositet och panik de kommande dagarna. 
 
Dagarna på sjukhuset är en stor dimma. Det gick upp och ner. Ena stunden trodde man att det var kört, andra studen fanns det ett hopp att klänga sig tag i. 
Jag minns två känslor jag verkligen kände starkt när jag var där. Dels det självklara, att jag ville att pappa skulle bli bra. Han. Måste. Bli. Bra. 
Det andra, kanske inte lika självklara, var att jag ville därifrån. Att vara där och vänta, på det ena eller det andra, var den vidrigaste känslan av alla. Vi sov dåligt och för lite, eftersom vi inte ville lämna pappa ensam för länge. Man kunde inte göra så mycket annat än att bara vänta. 
 
På söndagen har jag för mig att Christian och jag bestämde att om det inte blev mycket värre skulle vi försöka åka till Nyköping en sväng för att fixa kläder eller vad det var. Kommer inte riktigt ihåg, men jag har för mig att vi hade nån sån plan. Men jag tror att det blev värre på söndagkvällen. Vi bestämde oss för att sova i skift, för att inte lämna honom ensam, IFALL något skulle hända. 
Jag tror jag fick sova till typ 2 eller 3 kanske. Sen ringde Christian och sa att han behövde sova lite. Jag vet att jag kände sån ångest när det ringde.
Dels för att jag var pisstrött och bara ville sova. Dels för att jag var livrädd för att få ett dåligt besked. Hela den där helgen vet jag att jag var livrädd att min telefon skulle ringa när jag låg och sov. Flera veckor efteråt hade jag att höra min ringsignal på telefonen, för den påminde mig om känslan på sjukhuset. 
 
Så. Vi byttes av, min lilla bror gick och sov. Jag varvade mellan att sitta hos pappa, och sitta på en bänk utanför pappas rum, för att ge honom lite space. Ibland grät jag. Jag minns att sköterskorna som hade nattpasset var så fina. De kom med fika, vatten, filtar, kramar och var allmänt fina. 
Sen kom det där, som aldrig fick hända. Jag kom in till pappa, och tyckte att han hade börjat andas konstigt. Typ ryckigt, och andetagen kom inte så ofta som de borde.
Jag sa till en sköterska.
Och där kom orden som skär i mig ännu idag.
"Jag tycker du ska ringa och väcka din bror, för nu är det inte långt kvar".
 
Jag vet inte hur lång tid det tog, men vår pappas liv rann sakta ur honom medan jag och Christian satt på varsin sida och höll hans hand. Att han skulle få vila nu. Att han inte skulle ha ont längre. Att han hade kämpad på så duktigt och inte skulle behöva kämpa mer nu. Att vi älskade honom och att han var världens bästa pappa.
 
Sen dog han. 
 
I ottan, måndagen den 30 mars 2015 dog min pappa och jag kommer hata den här dagen i resten av mitt liv. 
 
 
Det är så jävla många bra saker han har lärt mig. Att skratta åt saker när man är arg, ledsen eller frustrad. Att inte vara rasist. Att läsa böcker. Att gilla tekniska prylar. Att dricka irish coffee. Att rösta rött. Att lyssna på hårdrock. Att gilla katter. 
 
 
Fy fan, jag inser att jag borde kanske skrivit det här inlägget mycket tidigare. Kanske hade det varit bra att skriva av sig. Men antagligen har jag inte varit redo för det.
Men nu känns det rätt skönt. Fast på ett smärtsamt sätt, såklart.
 
Avslutningsvis.
Jag saknar dig så att det gör ont, pappa. Må du vara på ett ställe där det finns öl, livet inte gör ont och det finns många katter att gosa med. Jag älskar dig. 
 
 

Kommentarer

Kommentera mera

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0