Ambivialent.

 
 
Jag vill äta hälsosamt för att må bra. Jag vill dricka och äta chips precis när jag känner för det.
 
Jag vill träna och skaffa mig en stark kropp. Jag hatar att träna och vill bara ligga i soffan och fisa, eller göra saker som är mycket lättare eller roligare.
 
Jag vill vara glad. Jag vill bara gråta hela kvällarna.
 
Jag vill köpa precis allt jag vill ha. Jag vill vara ansvarfull och spara mina pengar.
 
Jag vill inte vara ensam. Jag vill vara ensam.
 
Jag vill ta tag i allt där där jag borde ta tag i. Jag orkar inte anstränga mig och bara go with the flow.
 
Jag vill kämpa. Jag vill slappna av och bara njuta.
 
Jag vill planera. Jag vill ta dagen som den kommer.
 
Jag vill gå ner i vikt. Jag vill trivas och tycka om mig själv i den kropp jag har. 
 
Jag vill dejta och hitta nån att leva med. Jag vill bara skita i allt där där och bara klara mig själv.
 
Jag vill veta vad jag egentligen vill.
 
Jag har kommit fram till att jag är så jävla amivialent.
Ena dagen vill jag det ena, andra dagen vill jag det andra.
Och jag vet inte vilken vilken sida som är på viktigt.
 
Vad vill jag, egentligen? Vill jag det ena, bara för att jag "borde" göra alla de här sakerna? 
Vill jag det andra, för att jag bara är bekväm och lat och vill ta den enkla vägen?
 
Jag började fundera på detta när jag ställde in mitt deltagande i Tjejvättern, och Mathilda ställde mig frågan om jag bara gjorde det för det var den enkla vägen.
Spontant svarade jag nej, för jag tänkte inte att det var det.
Men kanske det var så?
 
Jag vet inte. Ena sida av mig ville bara bita ihop och göra det. För att jag visste att jag skulle vara stolt över mig själv efteråt. 
Och andra sidan av mig orkade inte med allt stress, krångel, press osv.
 
Och jag vet lixom inte vilken sida som har rätt. 
 
Alla de här sakerna jag vill, eller borde, göra, ger jag upp innan jag kommer nån vart.
Jag lyckas inte genomföra något av detta. 
Varför? Vill jag verkligen? Borde jag verkligen? 
Är det meningen att livet ska vara en lång kamp mot sin egna vilja?
 
Jag har ingen jävla aning. Jag vill bara vara säker på nånting, en jävla gång i mitt liv. Vilja nåt så starkt att jag faktiskt inte ger upp så fort det är lite uppförsbacke.
 
Jag är så jävla trött på att klanka ner på mig själv och känna att jag själv är dålig.
Men samtidigt vill jag ju inte ge upp att kämpa heller.
 
Jag velar från dag till dag, från timme till timme.
Jag ältar, ångrar mig, bestämmer mig, ändrar mig, ger upp, ändrar mig igen, försöker lite till.
 
Jag är bara jävligt vilsen och förvirrad av min egen hjärna.
Jag får hjärnblödning av mina egna tankar. 
 
Många säger att den fria viljan är det viktigaste vi har. Men jag hatar min jävla vilja, för den kan aldrig bestämma mig.
Jag är bara så jävla trött på mig själv. 

RSS 2.0