Skriva av sig.

 
Jahapp. Hej Bloggen. Då var jag här igen.
 
Jag har faktiskt känt i några månader att jag skulle vilja skriva av mig, men det har lixom inte blivit av bara. Har inte orkat, antar jag.
Men jag tror det skulle vara bra för mig. Sätta ord på alla mina tankar. För jag har väldigt mycket tankar om allt just nu. Om livet, om mig och hur jag fungerar.
 
Och just nu har jag väldigt lugnt på jobbet, så då kan jag lika gärna sitta och psykoanalysera mig själv lite grann.
 
De senaste åren har varit så konstiga. Eller så är det jag som blivit konstig. Vet inte. Jag har tänkt mer, och jag tror att jag mer än någonsin på något sätt känt mig misslyckad. Men samtidigt känner jag att jag blir klokare och klokare också. Lär mig saker om mig själv hela tiden.
 
(HELVETE vad jag flummar loss just nu... skönt)
 
Såklart, som det alltid är när jag återvänder till den här bloggen, är jag fetare än nånsin och har kommit fram till att jag måste göra något åt det. Och som alla andra gånger tror jag glatt och naivt att detta kanske blir gången när jag inte ger upp innan jag ens börjat och blir fetare än innan istället.
Fast det kanske man måste tro iofs, annars är det väl meningslöst att försöka ens.
 
Jag har sakta men säkert insett att jag har ett problem. Ett matproblem. Ett ätproblem.
Jag har ju typ ALLTID tänkt att jag inte har det, att jag bara är en gottegris slash livsnjutare. Jag kanske hade rätt förr, men nu är det verkligen inte så. För SÅ FORT jag blir trött/ledsen/stressad tänker jag alltid att jag vill äta saker. Inte för att jag tror att det ska bli bättre, att jag ska må bättre - utan bara för att det uppmuntrar och piffar till tillvaron.
"Åh, den här veckan är det stressigt med flytten, måste packa varje dag och så vidare och så vidare, då får man faktiskt äta lite chips"
"Nämen nu är det mycket med XXX (insert valfri ursäkt), klart jag får äta pizza istället för att laga mat".
Alltså SÅ FORT jag är lite stressad eller trött så dyker det upp ursäkt efter förbannad ursäkt.
För HELVETE Matilda, vad sysslar du med??
Hur är det ens möjligt att man håller på såhär, trots att jag VET att jag blir trött av att äta skit, och jag blir pigg och glad om jag sköter mig.
Hur svårt kan det vara?
Jävligt svårt tydligen.
 
I september hade jag en bra månad. Jag kom på en grej. Jag skulle sätta upp mål en månad i taget, följa det och sedan utvärdera och sätta upp nya mål till nästa månad.
Funkade skitbra. En hel månad. Jag satte upp rätt lagom, trevliga mål. Lite äta-lagom-typ, jag fick inte äta snabbmat eller godis/snacks själv nånsin, men det var OK socialt, typ.
Det var en asmegabra månad. Jag kände aldrig nånsin att det var jobbigt, jag unnade mig saker men gick ändå ner typ 4 kg.
Sen inför min 30-årsfest (sista september) blev jag väldigt stressad, och sen efter det kraschade jag lite grann. Var jättetrött. Sen var hela oktober fullt med grejer på helgerna, och jag kom bara av mig.
Dålig ursäkt, jag vet. Men det var det som hände. Sen nu i mitten på november, flyttade jag. Stressigt inför det. Mer ursäkter. Kom inte igång igen.
Sämst.
 
Vad lär vi oss av detta då? PLANERING ÄR A OCH O för att lyckas.
(fy fan vad jag hatar uttrycket att något är A och O btw, så sjukt störigt.)
Men ack så sant... Nu jävlar ska jag skriva en plan för december, som inkluderar hur jag hanterar julen och alla dess frestelser.
Dock så är det fortfarande 9 dagar kvar av november, och fram till dess gäller den simpla regeln:
Ingen snabbmat och inget snacks/godis själv. OK i sällskap.
Apelsindaimen som jag har hemma ska jag försöka undvika. Men absolut inte köpa något nytt.
Sen ska jag försöka släpa mitt arsle till friskis också, som jag bor på krypavstånd ifrån numera.
Men inget krav. Det blir nog ett krav i december däremot.

Så, fan vad nice det var att skriva av sig lite. Det här gör vi om snart, bloggen!
 

Kommentarer

Kommentera mera

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0