Ensamhet aka EnsamSingelÅngest.

 
Ja, jag kan ju börja med att klargöra att jag vet att jag inte är ensam. Jag vet, don't worry.
 
Men jag vill prata om att känna sig ensam. För tillfället. I stunden. Osv.
 
Jag trodde att det skulle bli lättare att sitta själv hemma ju äldre man blir. Men just nu känns det faktiskt bara tvärtom.
När man var yngre vuxen var det lixom naturligt att alla är hemma ensamma då och då.
Alla flyttar hemifrån, till ett eget boende, och är helt plöstligt ensamma när de ska gå och lägga sig.
 
Nu för tiden blir det bara mer och mer ovanligt att det är så. Alla har sambos. Pojkvänner. Män. Osv.
Nej okej inte alla, men många. Majoriteten.
Och såklart blir det faktumet mer påtagligt när samliga mina kompisar som jag umgås med i Linköping har något. I Linköping är jag ensam singel.
För 5-10 år sedan hade det inte bekymrat mig, men nu gör det.
Ibland smärtar det faktiskt riktigt jävla ordentligt. 
 
Att jag inte har någon i närheten, i min vardag, som fattar. Ja, alla har väl varit singel någongång, men att vara ensam såhär när man passerat 30 tror jag inte asmånga varit med om.
Ibland bekymrar det inte mig alls, men ibland är det bara riktigt jävla jobbigt.
 
Att inse att jag inte är allra viktigast för någon. Och då är det fanimej befogat att känna sig lite ensam. 
Klart jag vet att mina kompisar finns där för mig i ur och skur oavsett om de har pojkvän eller inte, men det handlar inte om det. Det handlar om att vara ensam i den här situatioen, och de kommer aldrig förstå.
 
Och ja, det är väl inte särskilt troligt, till och med är det kanske orimligt att tänka så - men jag är ändå fruktansvärt jävla rädd att det ska fortsätta vara såhär.
Jag kommer fortsätta misslyckas med varenda jävla karl jag möter och med varenda förhållande jag ger mig in i. Jag kommer fortsätta vara den eviga singeln, som sitter hemma och är bitter över de söta bebisbilderna på instagram, de lyckliga bröllopsbilderna och de puttinuttiga sambouppdateringarna.
 
För hur dumt det än är, så finns det faktiskt en röst inom mig som säger att jag inte kommer få allt det där. Att det nog faktiskt är något fel på mig.
"Nejdå Matilda, klart du kommer träffa nån. Du har bara inte träffat rätt än. Klart att du som är så underbar kommer träffa någon. Du har bara haft otur".
Det får man ju höra en hel del. Och absolut, jag är övertygad om att de fina, stöttande vänner som säger såna saker till mig faktiskt menar och tror på det, på riktigt.
Men det är väl jävligt lätt att göra, när man är utanför det. Det är jävligt mycket svårare att tro på det när man är inne i mitt huvud.
 
Och tro mig, jag är faktiskt positiv och hoppfull de allra flesta dagarna.
Men ibland känns det bara hopplöst.
 
Och inte fan blir det bättre av att jag blivit förkyld igen.
Nä fy fan, idag är det jävligt synd om mig faktiskt.
 
(Japp, jag har saknat att skriva... det här är ju asbra terapi...)
 

Kommentarer

Kommentera mera

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0