Ensamhet aka EnsamSingelÅngest.

 
Ja, jag kan ju börja med att klargöra att jag vet att jag inte är ensam. Jag vet, don't worry.
 
Men jag vill prata om att känna sig ensam. För tillfället. I stunden. Osv.
 
Jag trodde att det skulle bli lättare att sitta själv hemma ju äldre man blir. Men just nu känns det faktiskt bara tvärtom.
När man var yngre vuxen var det lixom naturligt att alla är hemma ensamma då och då.
Alla flyttar hemifrån, till ett eget boende, och är helt plöstligt ensamma när de ska gå och lägga sig.
 
Nu för tiden blir det bara mer och mer ovanligt att det är så. Alla har sambos. Pojkvänner. Män. Osv.
Nej okej inte alla, men många. Majoriteten.
Och såklart blir det faktumet mer påtagligt när samliga mina kompisar som jag umgås med i Linköping har något. I Linköping är jag ensam singel.
För 5-10 år sedan hade det inte bekymrat mig, men nu gör det.
Ibland smärtar det faktiskt riktigt jävla ordentligt. 
 
Att jag inte har någon i närheten, i min vardag, som fattar. Ja, alla har väl varit singel någongång, men att vara ensam såhär när man passerat 30 tror jag inte asmånga varit med om.
Ibland bekymrar det inte mig alls, men ibland är det bara riktigt jävla jobbigt.
 
Att inse att jag inte är allra viktigast för någon. Och då är det fanimej befogat att känna sig lite ensam. 
Klart jag vet att mina kompisar finns där för mig i ur och skur oavsett om de har pojkvän eller inte, men det handlar inte om det. Det handlar om att vara ensam i den här situatioen, och de kommer aldrig förstå.
 
Och ja, det är väl inte särskilt troligt, till och med är det kanske orimligt att tänka så - men jag är ändå fruktansvärt jävla rädd att det ska fortsätta vara såhär.
Jag kommer fortsätta misslyckas med varenda jävla karl jag möter och med varenda förhållande jag ger mig in i. Jag kommer fortsätta vara den eviga singeln, som sitter hemma och är bitter över de söta bebisbilderna på instagram, de lyckliga bröllopsbilderna och de puttinuttiga sambouppdateringarna.
 
För hur dumt det än är, så finns det faktiskt en röst inom mig som säger att jag inte kommer få allt det där. Att det nog faktiskt är något fel på mig.
"Nejdå Matilda, klart du kommer träffa nån. Du har bara inte träffat rätt än. Klart att du som är så underbar kommer träffa någon. Du har bara haft otur".
Det får man ju höra en hel del. Och absolut, jag är övertygad om att de fina, stöttande vänner som säger såna saker till mig faktiskt menar och tror på det, på riktigt.
Men det är väl jävligt lätt att göra, när man är utanför det. Det är jävligt mycket svårare att tro på det när man är inne i mitt huvud.
 
Och tro mig, jag är faktiskt positiv och hoppfull de allra flesta dagarna.
Men ibland känns det bara hopplöst.
 
Och inte fan blir det bättre av att jag blivit förkyld igen.
Nä fy fan, idag är det jävligt synd om mig faktiskt.
 
(Japp, jag har saknat att skriva... det här är ju asbra terapi...)
 

Frusen

 
Bleh, sitter och fryser ihjäl på jobbet.
Vet inte om det är för att det är asmegakallt här, eller om jag håller på att bli sjuk IGEN. Är nämligen snorig och nyser massa. Men jag var ju för i helvete sjuk för bara tre veckor sedan. Undrar om jag blivit tillbaka smittad av min egen förkylning?
 
Det är ju inte direkt så att jag kan jobba mig varm heller.. Det är så OTROLIGT segt på jobbet just nu. Det finns fanimej ingenting att göra. Och chefen kan inte direkt gräva fram mer jobb heller. Det är nog såhär till våra 2 större projekt kommer igång ordentligt. När de nu ska göra det.
 
Och när det är lite att göra blir jag så fruktansvärt omotiverad, att det är svårt att få det lilla som finns att göra gjort. Jag har några saker jag kan göra, men jag vet om jag gör dem nu har jag ändå ingenting att göra nästa vecka, så då kan det lika gärna vänta. Dumt kanske, men det är så min motivation funkar.
 
På tal om motivation... Igår åt jag popcorn. Totalt onödigt. Men de fanns där hemma, då är det svårt att låta bli tycker jag. Det är lättare att låta mig att köpa dåliga saker, tror jag.
Så det är väl det jag främst får försöka undvika, nångång tar ju skräpet slut där hemma antar jag...
 
ZzzzzzzZZZZZzzzzZZZzzzz.
Oh well. Om två veckor är jag i Kanada (med jobbet), efter det kanske motivationen har ökat lite grann. Förhoppningsvis.
Ska bli otroligt coolt att åka dit iaf. Tycker det är häftigt att jag har ett jobb som gör att jag får flyga tvärs över jordklotet. Nåt som antagligen bara kommer hända en gång, men ändå!
 
Nähä. Kanske ska gå och ta lite kaffe, eller varm choklad, för att värma mig lite. Tjipp!

Skriva av sig.

 
Jahapp. Hej Bloggen. Då var jag här igen.
 
Jag har faktiskt känt i några månader att jag skulle vilja skriva av mig, men det har lixom inte blivit av bara. Har inte orkat, antar jag.
Men jag tror det skulle vara bra för mig. Sätta ord på alla mina tankar. För jag har väldigt mycket tankar om allt just nu. Om livet, om mig och hur jag fungerar.
 
Och just nu har jag väldigt lugnt på jobbet, så då kan jag lika gärna sitta och psykoanalysera mig själv lite grann.
 
De senaste åren har varit så konstiga. Eller så är det jag som blivit konstig. Vet inte. Jag har tänkt mer, och jag tror att jag mer än någonsin på något sätt känt mig misslyckad. Men samtidigt känner jag att jag blir klokare och klokare också. Lär mig saker om mig själv hela tiden.
 
(HELVETE vad jag flummar loss just nu... skönt)
 
Såklart, som det alltid är när jag återvänder till den här bloggen, är jag fetare än nånsin och har kommit fram till att jag måste göra något åt det. Och som alla andra gånger tror jag glatt och naivt att detta kanske blir gången när jag inte ger upp innan jag ens börjat och blir fetare än innan istället.
Fast det kanske man måste tro iofs, annars är det väl meningslöst att försöka ens.
 
Jag har sakta men säkert insett att jag har ett problem. Ett matproblem. Ett ätproblem.
Jag har ju typ ALLTID tänkt att jag inte har det, att jag bara är en gottegris slash livsnjutare. Jag kanske hade rätt förr, men nu är det verkligen inte så. För SÅ FORT jag blir trött/ledsen/stressad tänker jag alltid att jag vill äta saker. Inte för att jag tror att det ska bli bättre, att jag ska må bättre - utan bara för att det uppmuntrar och piffar till tillvaron.
"Åh, den här veckan är det stressigt med flytten, måste packa varje dag och så vidare och så vidare, då får man faktiskt äta lite chips"
"Nämen nu är det mycket med XXX (insert valfri ursäkt), klart jag får äta pizza istället för att laga mat".
Alltså SÅ FORT jag är lite stressad eller trött så dyker det upp ursäkt efter förbannad ursäkt.
För HELVETE Matilda, vad sysslar du med??
Hur är det ens möjligt att man håller på såhär, trots att jag VET att jag blir trött av att äta skit, och jag blir pigg och glad om jag sköter mig.
Hur svårt kan det vara?
Jävligt svårt tydligen.
 
I september hade jag en bra månad. Jag kom på en grej. Jag skulle sätta upp mål en månad i taget, följa det och sedan utvärdera och sätta upp nya mål till nästa månad.
Funkade skitbra. En hel månad. Jag satte upp rätt lagom, trevliga mål. Lite äta-lagom-typ, jag fick inte äta snabbmat eller godis/snacks själv nånsin, men det var OK socialt, typ.
Det var en asmegabra månad. Jag kände aldrig nånsin att det var jobbigt, jag unnade mig saker men gick ändå ner typ 4 kg.
Sen inför min 30-årsfest (sista september) blev jag väldigt stressad, och sen efter det kraschade jag lite grann. Var jättetrött. Sen var hela oktober fullt med grejer på helgerna, och jag kom bara av mig.
Dålig ursäkt, jag vet. Men det var det som hände. Sen nu i mitten på november, flyttade jag. Stressigt inför det. Mer ursäkter. Kom inte igång igen.
Sämst.
 
Vad lär vi oss av detta då? PLANERING ÄR A OCH O för att lyckas.
(fy fan vad jag hatar uttrycket att något är A och O btw, så sjukt störigt.)
Men ack så sant... Nu jävlar ska jag skriva en plan för december, som inkluderar hur jag hanterar julen och alla dess frestelser.
Dock så är det fortfarande 9 dagar kvar av november, och fram till dess gäller den simpla regeln:
Ingen snabbmat och inget snacks/godis själv. OK i sällskap.
Apelsindaimen som jag har hemma ska jag försöka undvika. Men absolut inte köpa något nytt.
Sen ska jag försöka släpa mitt arsle till friskis också, som jag bor på krypavstånd ifrån numera.
Men inget krav. Det blir nog ett krav i december däremot.

Så, fan vad nice det var att skriva av sig lite. Det här gör vi om snart, bloggen!
 

RSS 2.0