En våg av... meningslöshet? Ledsenhet? Tomhet?

 
En dag som jag tänkte skulle vara fullproppad med pyssel med lägenheten (sätta upp de nya gadinerna, sätta upp en taklampa, småstäda lite..), julbak och lite allmänt mys.
 
Först tänkte jag iofs att hela helgen skulle vara fullproppad med detta, sen blev jag istället full i fredags och låg tokbakis hela dagen igår... Seriöst, ju fler gånger sånt händer ju mindre värt känns det. verkligen. bleh.
 
Men i alla fall. Jag går upp, äter frukost, plockar inte i köket, smetar in en julskinka med senapsgojs, och sen så sköljer det bara över mig.
Någon form av hopplöshet. Det jag pysslar med känns så jävla meningslöst. Allt känns så jävla meningslöst.
En hel jävla julskinka som jag ska peta i mig själv? Yay..
 
Baka? Jomen jag kan ju ta med till Nyköping som vi kan ha där, men... sen då?
 
Göra fint i lägenheten? Det kommer antagligen ändå inte vara någon här på flera veckor, så det känns oxå jävligt meningslöst.
 
Har lust att slänga den jävla skinka i soporna och bränna upp de förbannade julfika-recepten.
Lust att bara gå ochl lägga mig ner och dra nåt gammalt över mig.
 
Ibland, inte särskilt ofta, men ibland känner jag att livet är rätt meingslöst. Inte så att jag vill gå och dö eller nånting, så no worries. Men vissa dagar känns det inte så jävla roligt, bara. Jag går till jobbet, jag går hem, jag låter bli att träna, jag äter massa onyttigheter, träffar kanske en kompis, går och lägger mig, går till jobbet - och sen repeat.
Jag känner att jag lixom inte har något att se fram emot riktigt.
 
Jag tror alla de här ledsna tankarna grundar sig i att jag verkligen, verkligen bara till träffa nån att dela livet med. Just nu känns allt så meningslöst när man inte delar det med någon.
 
Jaja, det händer väl så småningom. Det är bara att bita ihop, ha tålamod och vänta.
 
Men jag vill inte fucking vänta. Jag vill börja leva NU.

För varje misslyckat försök...

 
... blir hoppet lite svagare.
Det kanske borde vara tvärtom, men inte i det här fallet.
 
För varje kille och träffar/dejtar/vadvinuskakalladet och det visar sig att det inte blir nånting, tappar jag hoppet lite mer. Det känns hopplöst.
Visst, sen bygger man upp det där hoppet lite grann igen, det är klart. Jag är såklart inte lika negativ hela tiden, som jag är när jag är nydumpad/nyensam.
Men det känns som att efter varje gång, tror jag lite mindre och mindre på att det faktiskt kommer gå. Att jag faktiskt kommer bli den där ensamma bittra crazy cat ladyn som jag brukar skämta på.
 
Så ja, nu har det skitit sig ännu en gång. Jag vet inte ens själv hur pass intresserad jag var/är, men jag hann lixom inte ta reda på det heller. Den här gången var det en snubbe som jag faktiskt placerat i facket bra kille, och det är väl säkert sant neutralt sett, men just nu har jag ju lite svårt att se det, alla bra killar som dejtar mig borde vi falla som furor och göra allt för mig, eller hur?
Men nä. En kille som säger att han inte vet vad han vill än, men ändå inte kan ta sig tid att ses mer än en gång var/varannan vecka.
Då finns det i min värld inget annat än att han inte är tillräckligt intresserad. Dejtar man nån och är intresserad så finns det alltid tid. På något sätt. Det är bara en prioriteringsfråga. Och han vill uppenbarligen inte prioritera mig mer än så.
 
Fine. Det kanske inte är ett fel i sig, som egentligen gör en bra kille till en dålig kille, men här måste jag stå upp för mig själv och säga: Det är inte bra nog för mig,
Vilket borde vara uppenbart.
 
Letar man efter något seriöst ska väl för fan intresset vara lite större än så? Eller är det bara jag som har kasst tålamod?
Svårt, jag vet inte.
 
Fast det spelar egentligen ingen roll, för det är så jag känner och då är det rätt i min värld.
Så nä. Ännu ett nedlagt killprojekt. Ajöss och tack för fisken. Det blir inget.
 
Funderar seriöst på att lägga ner det här totalt, typ hålla mig från alla former av dejtingsidor, skita i allt som heter killar och bara ha ett egohalvår, där jag tar hand om mig själv. Eller ett år. Eller för alltid.
Visst, ringer Han med stort H på dörren kanske jag inte slänga ut honom, men jag har fan ingen lust att leta efter honom.
 
Men å andra sidan borde jag. Jag blir inte yngre, och ju längre tiden går, ju svårare känns det som att det blir att träffa nån. Så jag kanske inte har råd att vänta. Jag kanske bara ska kämpa vidare.
Men just nu orkar jag inte.
Jag vill bara skita i det.
 
Tur att jag ska åka till Kanada om 4 dagar. Åka till andra sidan jordklotet för att få lite distans. Det blir säkert bra...

RSS 2.0