Mycket att berätta?

 
Eller så har jag inget att berätta.
Jag vet inte. Jag fick bara en plötslig skrivlust. Jag har egentligen ingen aning om vad jag vill prata om, jag vill bara... prata av mig? Vet inte.
 
Livet har tagit en konstig vändning sen sist. När skrev jag sist egentligen? Maj...
Ja. Det har hänt mycket sen dess. Eller så har det inte hänt nånting.
Livet bara fortsätter.. På sitt sätt.
Inte på det sättet som jag trodde att det skulle bli.
 
 
För tre månader sen var vi tre stycken i den här lägenheten. Nu är det bara jag.
Först tog det slut med Mange. Eller ja, det var ju jag som valde det.. Det funkade inte. Behöver inte gå in på det mer än så här. Det var sjukt tråkigt, och gjorde sjukt ont då att inse, men det var nåt som var tvungen att hända.
 
Sen dog Nisse. Jag hade ingen aning hur ont det kunde göra att mista ett husdjur. På sätt och vis var jag ju lite förberedd, för han var ju så gammal (15 år). Men jag hade aldrig fattat hur det skulle kännas. Aldrig.
De tre första dygnen var som ett stort hål där livet bara gjort ont att leva. Det blev bättre ju fler dagar det gick, tårarna tog lixom slut. Men dom tillfällena kommer till mig igen, då och då. Det bara hugger till i mig, och hela jag känns helt tom.
Han var kanske bara en katt, men han var en trygg punkt. Nåt konstant, något stabilt i mitt liv. Allt går upp och ner, med vikt, träning, jobb, pojkvänner, ekonomi, vänner, familj - allt. Men Nisse har varit något självklart i mitt liv varenda jävla dag i tre år. Och den självklarheten är bara borta. Puts väck. Det suger så jävla hårt.
 
Ja. Det är väl det. Jobbet rullar på. Eller det blir bara bättre och bättre. Jobbet är awesome, men jag tror att det skulle bli ännu bättre om jag var lite mer stabil, tror jag.
LCHF har jag slängt åt helvete för att jag inte har orkat. Livet kom ivägen. Så jag är samma jävla tjockis igen, den som jag aldrig ville bli igen. Men just nu orkar jag faktiskt inte bry mig. Jag får fortsätta vara en tjockis ett tag till.
Jag har iaf fortfarande inte druckit cola. Och det är ju en jävla bedrift faktiskt.
Jag har genomfört Halvvättern och Tjejmilen. Inte med de restultet jag kanske hoppats på från början, men jag var där och gjorde det, så jag är nöjd. Så jag kanske inte är exakt samma tjockis som förut ändå... Lite bättre än förut, yay.
 
Äh, nu ordbajsar jag bara. Kanske blev ett deppigt inlägg, jag vet inte? Jag var sugen på att skriva när jag inledde dett inlägg, men nu känner jag bara att jag svamlar?
(kan bero på att paradise hotel började på tv.. vilket förbannat jävla skräp, men det går ju inte att låta bli att titta på det ändå...)
 
Äh, nu vet ni att jag lever. Nu vet ni att vissa saker i livet suger just nu, vissa är awesome.
Så. Ja.
Vi hörs väl. Kanske. :)

RSS 2.0