100 dagar




 
Har glömt att berätta om min stora triumf, ju!
 
För flera månader sen, strax efter nyår, lade jag upp den här bilden på facebook och instagram.
 
 
 
En av mina nyårslöften var att sluta dricka cola. Jag hade till slut insett att det inte funkar för mig att dricka cola och försöka gå ned i vikt samtidigt. Oavsett om det indirekt eller direkt gör mig överviktig så funkar det inte. Jag hade oxå insett att det var ett beroende, ett missbruk. Jag hittade på många ursäkter för att "få" dricka cola, tänkte att jag kunde klara allt annat om jag bara fick dricka cola.
 
När jag insett den, bestämde jag mig för att jag måste sluta dricka cola. På riktigt. Klandrar jag alkisar och andra missbrukare för att "alla kan sluta om man verkligen vill och verkligen bestämmer sig" så kan jag ju inte sitta där och fortsätta med mitt missbruk.
 
Jag vet inte om jag verkligen trodde på mig själv. Tänkte nog innerst inne att det bara var en i raden av nyåslöften som skulle brytas.
 
Men. Plötligt hade det gått en månad, och det slog mig att jag inte ens saknade det särskilt mycket. Jag var stolt och ville inget annat än att fortsätta. Tänkte att jääävlar vad stolt jag kommer vara när jag kan säga att det gått 100 dagar.
 
Sagt och gjort. I söndags hade det gått 100 dagar sen jag drack cola!
 
 
 
Visst har det varit jobbigt emellan åt, men inte alls lika jobbigt som jag trodde det skulle vara. Jag trodde verkligen jag skulle behöva kämpa, lägga all mentral kraft på det. Men det var bara en vanesak. Nu är jag van att inte dricka cola, och det känns bara bra.
Skönt att vara av med det, skönt att slippa att ständigt medla med mig själv om jag får eller inte.
Ibland kan jag vara jäkligt sugen på att dricka läst, vilken som helst. Festa till det lite, inte bara dricka vatten. Då dricker jag en celsius. Men såna skulle jag aldrig börja dricka stora mängder av, så jag känner att det är en bra nödlösning.
 
Men jag känner inte längre att en helg är misslyckad utan cola (eller nån annan läsk för den delen). Jag känner inte längre att det behövs cola till en måltid för att den ska vara lyckad.
 
Jag känner bara en enorm lättnad över att slippa skiten, och en enorm stolthet för att jag mentalt övertygat mig själv om att jag inte behöver skiten längre.
 
Det kanske inte är så himla lätt, det kanske inte är helt sant att "vill man så kan man" alla gånger.
Men jag vill tro, att bestämmer man sig till slut, och verkligen verkligen förstår varför man behöver sluta och gör det att rätt anledning, då går det.
 
Det har tagit många år att komma dit för mig. Kanske gör jag ett snedsteg och faller dit igen nångång. Jag tror absolut att jag kommer dricka cola nångång mer i mitt liv. Men jag har äntligen insett vilket gift det är och kommer aldrig missbruka det på samma sätt igen.
Det lovar jag.
 
 
Det här kanske låter större än vad det egetligen är, men ja.
Jag har lixom aldrig lyckats med nåt sånt förut. Jag har inte hållit ett löfte till mig själv. Jag har aldrig lyckats slutföra. Och nu har jag gjort det. Nu inser jag att jag kan göra fler saker. Lyckas med precis vad som helst, bara jag jobbar på det, och fattar hur jävla awesome jag är.
 
För jävlar hörrni, vad awesome jag är.
 

Random?

 
Ibland tycker jag det känns så sjukt random, det som visar sig på vågen.
Inte för att jag klagar, den här gången i alla fall.
 
91,7 stod det på nu. Har alltså gått ner ett halvt kilo på en vecka, vilket är lagom och jättebra.
Men på nåt sätt känns det som jag inte förtjänat det riktigt, för att jag inte varit jättestrikt?
 
Till exempel, grannen hade bakat bröd och kom in med en limpa i förrgår, och jag var förkyld och megatröttt, så tror ni att jag lyckades stå emot? Färskt, mjukt bröd.. Nä.
Åt tre skivor och det gjorde jag även igår.
Sen har jag varit ostrikt på det viset att jag druckit några celsius, ätit mörk choklad, proteinbröd osv...
 
Inga stora grejen. Men lite smågrejer här och där som inte är helt hundra lixom.
Men ändå går jag ner i vikt. Hurra säger jag bara.. det är bara att tacka och ta emot.. :)
 
Men sen andra gånger, typ tidigare i år, tycker jag att jag var mycket striktare och gick ner mindre eller stod still?
På det sättet tycker jag att det är väldigt random ibland.
 
Jag hoppas ju innerigt att det har att göra med att jag rör mycket mer på mig nu. Och att min kropp fattar att det är lågkolhydratskost som gäller och att det är fettdepåerna vi ska ta energi från istället.
Sen kan det bara vara något tillfälligt, vem vet.
Jag borde inte överanalysera det här så mycket, utan bara njuta av stunden och ta det för vad det är. Men sån är jag :P
 
Snart är påsk! Får se vad för frestelser man ställs inför då, och vad man lyckas stå emot! Så mycket som möjligt, siktar jag på. Jag och Mange ska både till Nyköping och Västerås, det ska bli trevligt att träffa familjerna lite :)
 
Just nu är jag förkyld och hemma från jobbet, hoppas det försvinner fort. Huvudet känns tungt och jag snorar som fan. Har ändå passat på att njuta lite av solen och satt ute en stund förut, sjukt skönt. Våren är verkligen här nu :D
Tyvärr har det inte blivit nån träning denna vecka pga förkyld, känns verkligen skit. Känns inte som jag kommer vara i nån bra form alls till blodomloppet. Menmen, får väl göra det bästa av situationen.
 
Nu ska jag läsa en bok och gosa med Nisse.

Turf!


Mathilda tipsade mig om en app förra veckan. Turf heter den.
Det är som en spel, fast mer i verkliga livet. När man går in i appen ser man en karta, som ni ser nedan.
(gud vad jag är skadad av mitt jobb, jag tänkte genast "åhh nej jag får inte skriva 'nedan', får referera till bild 1 istället...)
 
Sen går det ut på att man ska ta sig, i verkliga livet, till en av zoonerna som är markerade med rött på kartan. Man ska befinna sig i zonen i några sekunder, då "får" man den. Man får ett visst antal poäng för att ta zonen, sen får man några poäng per timme, så länge man har zonen. När är zon är min, visas den som grön på kartan. När man tagit en zon är den låst i ett visst antal minuter, sen är det fritt fram för andra spelare att ta zonen. Ett spel pågår ungefär en månad (tror jag), sen nollställs allas poäng.
 
Sjukt kul, och något beroendeframkallande. Jag brukar ta några zoner när jag cyklar till jobbet eller när jag varit ute och motionerar. Sen i söndags då en ny omgång började, har jag som ni ser tagit 2651 poäng. Jag har dock ingen som helst chans att komma i närheten av att vinna, hen som leder i östergötland har 54 000 poäng.. (typ, get a life, tänker man lite då..)
 
Ja. Hur kul som helst. Och hur BRA som  helst om man behöver en extra spark i arslet eller motivation för att komma ut och röra på sig.
Ett spel som motiverar folk att röra på sig är tokbra ju! Med tanke på att överviktigheten ökar lavinartat överallt i världen tror jag att det kan behövas...
 
ikväll är det orienteringskurs oxå, pepp :D
 
 
 

Framsteg, stå still eller bakslag?

 
Ja, jag har funderat på det där lite grann.
Imorse vägde jag mig, och nu är jag tillbaka på 92,2 igen, där jag var innan jag började småfuska och gå upp något kilo igen.
 
Det var vecka 8. Nu är det vecka 15. Det är väldigt lätt att tänka att jag slösat bort 7 veckor, där jag kunde gått ner massor med kilo.
Men nej, jag vägrar tänka så. Jag har inte slöasat bort dom! Jag har ju inte gett upp än, eller hur?
 
Det kanske inte hänt nåt positivt med vikten på 7 veckor, men jag har fortsatt jobba på med huvudet. Lärt mig misstag. Jag lär mig fortfarande. Vad funkar och vad funkar inte för mig?
 
Bakslag kommer alltid. Det kommer alltid finnas tillfällen när man inte orkar, och trillar dit igen, där man inte vill vara. Det kommer inte alltid gå bra. Man kommer inte alltid vara perfekt och göra de bästa valen.
Det innebär INTE at man har misslyckats.
Misslyckats har man först gjort när man ger upp, slutar försöka.
 
Och det har jag ju inte gjort än. Jag tycker fortafarande LCHF är en asbra idé. Kämpar fortfarande med att inte småfuska för ofta. Kämpar med att motionera.
 
Att kalla det misslyckande? Näää, så sjukt fel. Jag kallar det att ständigt segra över sig själv! Viktnedgång eller inte.
 
 

Det rullar på.

 
Kom tydligen av mig i bloggandet igen. Aja, nu är jag här igen!
Har klarat av en cykeltur till sen jag skrev sist, i lördags.
Vi cyklade 5 mil :D Och det var bara lite halvjobbigt, så jag är sjukt nöjd. Visst, jag var skakis i benen efteråt och jag var dödstrött emellanåt, men det var inte ALLS så smärtsamt som jag hade föreställt mig.
Det känns faktiskt som om jag kommer överleva Halvvättern nu, för vet jag att jag klarar 5 mil relativt otränad kommer jag ju klara av 15 mil galant om jag tränar innan. =)
 
Löpningen däremot, tycks jag inte komma igång med. Jag har, såklart, utvecklat nån ångest mot den. Eller ja, ångest kanske är en överdrift - men en stark motvilja i alla fall.
Tanken av att löpträna tycker jag är jättetrevlig. Man ser solen skina ute och jag tänker att det kommer bli härligt med en promenad med inslag av löpning. Men när det väl blir dags VILL jag bara INTE.
Fan oxå.
När jag fick veta att jobbet skulle bjuda på Blodomloppet och jag bestäde mig för att vara med, var det gott om tid att komma i form, tänkte jag. Nu är det 7 veckor kvar, och det känns omöjligt att komma i nån vettig form tills dess. Så nu har det blivit prestationsångest istället. Piss oxå!
Jag VET att enda lösningen är att bara ge sig ut och göra det, för när man väl kommit igång så är det ju rätt trevligt. Men ja. Det är det här med att komma ut. Peppa mig snälla?
 
Ätandet är jag tillbaka på banan med i alla fall. Jag kunde vara lite striktare, men jag fuskar inte konstant och känner inget behov av det heller. Inte perfekt. Men okej.
Jag är tillbaka på 92-nånting, och nu ska det neråt istället för att stå still / pendla upp och ner.
 
Cyklandet till jobbet går oxå bra. Det är inte så jobbigt mentalt längre, och det är knappt jobbigt fysiskt heller. Jag har kommit på vad jag ska ha på mig för att inte bli dödssvettig, och tycker det är gansksa trivsamt att sitta och trampa och lyssna på postcasts.
 
Ja, det var väl ungefär det jag hade och berätta. Sambolivet rullar på och det känns hur naturligt som helst. Våren är på väg, blommor och knoppar slår ut, gräset börjar bli grönt.. Men fortfarande pissekallt på nätterna, imorse var det -3 när jag cyklade till jobbet. Usch!
 
Hepp!

RSS 2.0