Pepptalk to self.

 
Jag behöver ett pepptalk. Och jag vet precis vad jag behöver höra, så nu tänker jag pepptalka till mig själv.
 
LCHF. Har hållt på i drygt 5 veckor nu. Med en hel del fail och fusk, men majoriteten av tiden har jag ju i alla fall skött mig.
Totalt? Ett kilo ner. Ingenting.
 
Men det är så himla, himla lätt att glömma bort att det är inte alltid siffrorna som spelar någon roll. Jag FÅR inte glömma bort det.
Varför?
 
Jo, för att det jag gör är en förändring av livsstil. Inställning. Vanor.
Det behöver inte gå fort. Det är är ingen månader av superbantning, nå ett visst mål och sen är det "klart".
Funkar inte så.
 
Större delen av mitt liv har jag haft en inställning till mat, vanor till ätande, som inte är bra. Det är därför jag är överviktig. Det är det jag måste ändra. Hela grejen. Så att det blir hålbart.
Och det är det jag gör nu.
Ja, jag får ta en bulle till fikat på fredagar ibland. Men nej, jag ska inte äta en eller två chipspåsar varje helg. Ska inte äta snabbmat så ofta. Såna saker måste jag hålla resten av livet, om jag ska bli och hålla mig normalviktig.
 
Just nu hjälper LCHF mig så sjukt mycket med den inställningen. Äter jag dåliga saker förstör det så mycket, och LCHF hjälper mig att se det. Det blir lixom så tydligt.
 
DÄRFÖR, Matilda Krig, kanske det inte är dödsviktigt att du går ner i vikt så mycket just nu.
För fortsätter du att inse detta, och ändrar på din livsstil, så KOMMER du gå ner i vikt.
 
Det är mycket kemi som jag inte förstår nu. Jag äter mycket mindre än vad jag brukar, så enligt min logik borde jag gå ner i vikt. Men kroppen har väl antagligen fler parametrar än så att ta hänsyn till.
Så det är bara att hålla i.
 
Bli klokare och duktigare, ta bättre och häslosammare beslut.
Till slut så är jag där jag vill vara.
 
Jag ÄR mindre hungrig, lite mindre sugen. Min mage MÅR så sjukt mycket bättre nu när jag sköter mig relativt bra.
Jag blir GLAD av att känna att jag är duktig. Det är kul att komma till insikt med såna här saker.
 
Sammanfattningvis:
Jag kanske inte nödvändigtvis gör det här just nu för att gå ner i vikt. Jag gör det här för ändra mina vanor och min livsstil, så att det är hållbart.
Till slut kommer det resultera i att jag går ner i vikt. Men just nu måste det inte ske. Det kommer. Tålamod.
 
 
(och detta skrev jag alltså istället för att whina om hur synd det är om mig för att det inte händer nåt, trots att jag har varit så duktig. det skulle jag nämligen vilja skriva, jag vill whina, grina och ge upp. but it is not this day. this day I fight.)
(hurra, fick jag in ett citat från sagan om ringen oxå :D)

Dumma drömmar.


Två nätter i rad har jag drömt att folk har velat göra mig illa/döda mig.

Igår natt drömde jag att någon hade misshandlat en närstående, och var på g att misshandla en till, som jag vill slåss mot. Jag vaknade precis när jag höll på att få stryk.

Inatt drömde jag två eller tre gånger att nån försökte/ville göra mig illa. Kommer bara ihåg en av drömmarna, men jag minns att jag vaknade och hade den där läskiga känslan. Minns att jag tänka att jag ville somna om, men hoppades att inte drömmen skulle återupptas. Det gjorde den inte, men istället fick jag en ny dröm med liknande innehåll.

I den sista drömmen var jag inte jag, utan någon annan, typ. Jag var en yngre flicka på flykt, med karaktärsdrag ganska lika Arya i Game of Thrones. Jag var i en lekpark och i en matbutik, och det kom en medelålderns, ondsint man och var arg på "mig". Han följde efter mig och ville göra mig illa, antagligen döda mig. Jag slängde saker på honom för att komma undan.

Sen ringde väckarklockan.
Är det inte lustigt? Jag tycker det blir så ofta när man drömmer. Att väckarklockan lixom "räddar en" när drömmen når sin kulmen.

Det är ju skönt att bli räddad, men inte lika skönt att vakna med den där känslan. Känslan av obehag som lixom förförljer en i flera timmar efter att man har varknat.

Usch. Tur att man har ett jobb att koncentrera sig på så känslorna försvinner!

Jobb och kolhydrater.

 
Ja. Jag tycker ändå att ni har rätt att veta. Bloggen är ju nästan den första jag borde berätta för.
Eller för hade det varit så i alla fall.
Ibland undrar jag förresten om jag inte hänger mig kvar vid den här bloggen för dåtidens skull. Måste skriva här när jag behöver gnälla eller berätta nåt trevligt.
För så har jag ju alltid gjort.
Oh wait, var det där en saab-mening som jag hatar? Typiskt.
 
Anyway. Livet rullar på.
Jag har fått ett nytt jobb! Det var det jobbet jag pratade om sist, som jag var på intervju för. Det gick bra, uppenbarligen. Processen drog ut lite på tiden, men i fredags äntligen ringde min blivande chef och erbjöd mig jobbet. Igår svarade jag ja.
Så. Ja. Fan så underbart! Jag har inte direkt kännt mig peppad och motiverad på mitt nuvarande jobb på ett tag, det är lixom för.. gammalt och trögt? Jag vet inte, men tror det är otroligt bra för mig att byta jobb.
Berättar mer om det jobbet när det väl är dags =)
Vet inte när jag börjar än, mina chefer ska väl bråka klart om mig först ;)
 
Jag vill bara säga att jag faktiskt är rätt stolt över mig själv som tog tag i situationen. Jag var missnöjd och var definitivt inte mitt bästa jag. Men istället för att gnälla och bar tugga på, som ju är väldigt lätt att göra, så gjorde jag nåt åt det. Fixade. Hurra för mig!
 
På tal om att ta tag i saker har jag börjat med LCHF igen. Har gått upp typ 5 pannor sen jag träffade Mange. Är typ uppe i de siffrorna jag var uppe i när jag började med Viktklubb, för typ... 3 år sen? 2? Tillbaka på ruta ett. Jag är dum i huvudet. Men nu är jag på't igen, och hoppas som vanligt på att ha bättre självdiciplin denna gång.
Har iofs hållt på i nästan en månad, och det har väl gått.. sådär. Har fuskat mer än vad jag velat, men jag har i alla fall inte gett upp än.
Ska nog få ordning på det här. På mig. Vi får se hur det går, helt enkelt.
 
Nu är det bara en Mange som bor i stan som fattas. Där har det inte hänt ett dugg, det är väl det enda jag har att gnälla på egentligen.. Men nä, orkar inte gnälla idag.
 
Vi hörs!

RSS 2.0