Vad sjutton? Måndag igen?


Jag förstår ärligt talat in var oktober tog vägen?
Det var ju nyss min födelsedag, o nu är det sista oktober?
Måste ha whinat bort hela månaden.
Jaja.

Helgen var bra. Det var mysigt att vara i Nyköping ett tag. Jag o bror min köpte en ny kamera till mamma, som jag tror hon blev glad för. Och tårta såklart.
Kvart i sju på lördagkvällen tog jag tåget hem till Linköping, Oscar mötte mig på stationen och vi skulle dra ut på stan för att dricka öl/ gå på bio för att fira våra 2 år.
Det visade sig att Emma o Eric satt på De Klomp och firade 4 år, så vi joinade dem. Det var så trevligt att vi sket i bion, blev bara massa snack o öl istället. Nice.

Igår var jag o Oscar på kettlebells. Asjobbigt, såklart. Och idag har jag träningsvärk ungefär överallt. Dessutom fick jag en blåsa i handen som också gick sönder under passet, som nu är ett sår. I vänsterhanden. Perfekt. Den som jag aldrig använder :P

Idag står det på schemat att försöka skicka in två ansökningar, och gå på Semiotik-seminarium. Dessutom ska vi ses och se en video för seminarie-kursen här ikväll. Det blev ett Ted Talks om någon forskare som berättar vad som hände när hon fick en stroke. Neurosnack, woho!

Inte alls lika mycket måndagsångest som vanligt. Skönt.


Friday I'm in love



Japp, då var det fredag igen.
Det har gått ännu en vecka som jag inte riktigt vet var jag gjort av.


Peppen sen igårkväll sitter nog i fortfarande.

Jag har ju varit lite orolig inför period 2, eftersom det är två kursen som leds av en snubbe som är väldigt filosofisk och teoretisk av sig. Mycket läsning och flummande.
Jag gillar att göra saker.
Så jag bestämde mig för att droppa en av hans kursen, den som egentligen är obligatorisk, och gå Semiotik istället. För en språknörd som mig borde det passa mycket bättre. Redan på måndag är det ett seminarie, så jag får försöka läsa lite under helgen.
Och sen har jag ju en kurs i webbprogrammering och databaser, den lär vara stressig men rolig. Låter bra tycker jag.
Hoppas det blir bra.

För säkerhets skull tänker jag söka jobb samtidigt.
Det behöver man ju ändå öva på, och hittar jag nåt som jag tycker om, o de tycker om mig, är det ju bara perfekt. Går det dåligt har jag fått öva i alla fall.
Perfekt.

Dagens mål innan jag beger mig till Nyköping var att ge mig ut o springa, och skriva två ansökningar.
Nån ansökning blev det inte, men har reggat mig på academic work igen iaf. Känner inte att jag vill stressa ihop nånting, tar det på måndag när jag inte ska iväg.
Sprungit har jag gjort i alla fall. Gick sådär, gjorde ont lite överallt, så det blev bara tvåfemman och hem, cirka 3 km. Men jag försökte iaf, och det är huvudsaken.

Nu ska jag packa, traska till campus för att köpa semiotikboken, o sen ta buss till nyköping.
Mamma fyllde år i veckan, så det ska firas.


Imorrn firar jag och Oscar två år. Friday I'm in love :D

Växer peppen?


Jag känner att kanske, kanske växer peppen lite nu.
Det är inte lika becksvart i den mörka tunneln jag traskat i i några veckor nu.
För nu, åtminstonne.

Jag känner lite pepp. Jag känner mig pepp på att söka två jobb som ligger ute.
Jag känner mig lite pepp på att gå några av kurserna som är på g nu.

Jag känner... pepp.

Kan vara de två glasen vin jag drack på hg nyss (fuck-off med valberedningen).
Eller så kan det vara att jag hittat någon liten gnista igen?

Jag hoppas det.


Det här ska lösa sig.

Privatliv VS arbetsliv.


Okej. Jag har länge (nåja, i flera timmar iaf) fundera på huruvida jag ska skriva det här eller inte.
Huruvida jag ska skriva något mer i den här bloggen alls, någonsin.

Tror ni har listat ut resultatet va?

Igår ringde stället till mig igen, och sa att intervjun var inställd. Varför? Jo, de hade hittat hit.
Kommer inte ihåg exakt allt vad han sa, men det var saker som att de vill ju ha nån glad och med självförtroende som anställd, kunder kan ju googla ens namn, man kanske inte gör sånt som 25åring... osv.

Jag har pendlat mycket medan att hålla med dem, och sedan tycka att de är sjukt orättvisa.
Självklart blev jag jääääättebesviken. wtf lixom, jag hade en asbra dag, jag var aspeppad, trodde jag var på väg upp igen. Men nä.

Jag vet inte. De vill inte ge mig chansen för att jag skriver att jag tycker att jag är en värdelös människa i min blogg? Handen på hjärtat hörrni, har ni ALDRIG tänkt tanken att ni är värdelösa? En enda gång? Jag tror att alla människor gör det.
Jag blir straffad för att jag har sagt det högt. På internet.

Ja okej, jag kan medge att de må få ett dåligt intryck av mitt bloggande de senaste veckorna. Men varje vettiga människor borde förstå att det inte är hela jag. Ja, jag har varit nere i tre veckor, och det är kanske lite omoget att whina öppet på internet som en annan 15-åring. Men vafan?
De kunde åtminstonne gett mig chansen o låtit mig gå på intervjun, för att se hur jag är på riktigt?

Kan inte direkt påstå att det som skrivits de tre senaste veckorna är hela jag. Här överdriver jag, är skriker jag ut mina tankar. Snabba, dumma tankar som inte finns där länge. Får ut allt skit, bara för att det är bra att få ut det.
Inte fan tror jag att jag är värdelös egentligen.
Jo, jag känner mig värdelös ibland, o då whinar jag och skriver det. Men självklart vet jag innerst inne att jag inte är det. Jag är inte sämre än någon annan.

Och jag VET att jag var en awesome kandidat för det där jobbet. Jag hade gjort det så sjukt bra, och de har sumpat chansen till en fantastisk anställd.

Nej, jag må vara lite omogen i mitt bloggande ibland, men jag tycker de var orättvisa.
Allt de kunde ha gjort var att be mig ta bort den om jag börjat där? Göra den ickepublik?

Jag förstår dem på sätt och vis, men inte alls till fullo.
Ett tag förstod jag dem helt, innan jag hann tänka efter. Tänkte radera bloggen, sluta med det här.
Men nej.
Det tänker jag icke.
Det här är min fristad, min kompis som jag gnäller till när jag har dåliga dagar.
Mitt privatliv tänker jag inte offra för arbetslivet i förväg.

Sen om jag har ett jobb och min arbetsgivare oroar sig för att kunder ska hitta hit kan jag absolut överväga att ta bort den, eller gömma den.
Inte för att jag tror att jag någonsin kommer bli såhär whinig igen.

För nu ska jag uppåt igen. Det här halvåret har varit värdelöst, fullt med motgångar och ångest. Jag tror att jag har en dryg uppförsbacke nu, men jag ska fanimej upp för den och ingen ska stoppa mig.


Vad tycker ni? Gjorde de rätt, eller var de orättvisa?
Spit it out!


Klättrar.



Ja, det är inte bara dåligt. Och idag känner jag mig inte helt hopplös.

Jag skrev klart mitt (ahh, jag vill alltid skriva MIN) CV imorse, och skickade iväg den runt 9-10 nånting.
Vid typ 13 ringde de och frågade om jag ville komma på intervju. Imorn.
Lite lätt panik. Men vad kul! Killen i luren verkade jättetrevlig, och i bekräflesemailet han skickade senare tackade han för ett trevligt samtal och sa att han såg fram emot att träffa mig igår.
Säkert bara en sedvanlig artighetsfras, men jag tyckte ändå om det. Man blev glad. Jag blir glad av ovanligt trevliga människor. Det är nice.

Han ringde för övrigt när jag var ute o sprang. Hade först ingen lust alls, men tvingade mig ut ändå, bara för att jag faktiskt _måste_ komma igång o träna igen. Tänkte att jag nog skule nöja mig med 2,5 km, men när jag väl var där ute kände jag att jag orkade lite till, så det blev två varv, därmed 5 km. Det gick förjävla långsamt, men det gjorde lixom inget. Huvudsaken är att det blev gjort alls.

Så nu är jag lite pepp och glad.
Sitter och kopierar lite examensbevis och intyg som jag kan ha med mig.


Men hemtentan förblir orörd. Den är så sjukt ointressant för mig just nu.


btw...


För övrigt...

Det är jävligt svårt att skriva ett CV och försöka övertyga någon över att man är duglig och att anställa en, när man själv tycker att man är jordens mest värdelösa människa.

"Hej. Jag brinner inte för något, jag är medelmåttig, överviktig och riktigt jävla lat. De två senaste veckorna har jag bara suttit hemma och fisit, när jag inte varit ute och festat.

Pick me".

Tror ni jag får jobbet?

Kall.


Ja, fy fan vad jag fryser.
Jag har varit jättekall de senaste dygnen. Det är så kallt hemma!
Nu när jag är en slacker och mest går hemma, så har jag ju förståss en vana att inte riktigt orka klä på mig heller.
Jag tycker om att bara glida omkring i ett säckigt linne.
Men det går inte nu, för då blir jag en isbit.
Jag antar att det kallas höst. :(
Har för mig att jag alltid fryser förbannat på hösten innan man hinner vänja sig...

anywhoooo...

Planen för denna vecka?
Träna, försöka skriva en hemtenta och skriva en jobbansökan.

Japp, jag har faktiskt hittat ett jobb som jag tror kan passa mig som handen i handsken. Men det läskiga är att de vill ha ansökan på engelska, och det är ju nåt jag inte gjort förut. Är så sjukt ovan att skriva saker på engelska, så det här är jättesvårt.
Det är så konstigt, jag tror nämligen att jag kan sjukt mycket engelska, men nu när jag inte är van att använda den, blir det bara bajs.
Jaja, det är dagens uppdrag iaf.

Jobba? Plugga? Jobba? Plugga?
Ja, det är fan inte lätt.
Men jag tror att jag faktiskt måste steppa ut ur min comfort zone snart. Tror det skulle vara väldigt bra för mig.
Även om det skrämmer skiten ur mig...

Nä, nu ska jag fortsätta frysa och producera ett CV.


Kunskapsjunkie vs kunskapstrött.


Det är spännande det här med att ta in kunskap.
Jag är, som ni nog märkt, lite pluggtrött och tycker inte alls det är särskillt spännande att läsa artiklar om gubbar som har kommit på smarta saker.

Men samtidigt känner jag mig ganska ofta som en kunskapsjunkie som bara vill veta och kunna mer och mer hela tiden. Jag vill gå en historiakurs snart, bara för att det är jävligt spännande.
Den senaste (skönlitterära) boken jag läste tyckte jag var helt galet bra, bara för att jag lärde mig så mycket. Boken handlade om Alan Turing, och för er som inte vet det, är han typ.. datalogins fader. Han var bland de första att påstå att en dator kunde kallas intelligent och han är mycket stor bland oss Kogvetare.
Visst var boken skönlitterär, men den innehöll mycket fakta om både Turing och hans arbete, teori och en massa nördig vetenskap. Askul.
Det är askul att läsa tidningar som Illustrerad Vetenskap, eller kolla på Vetenskapens värld.

Så vad är skillnaden?

Är det så simpelt, att det är för att plugget är ett borde/måste, och att böcker, tv och tidningar är fritid?
Jag vet inte.
Eller är det sättet att ta in kunskapen som måste vara rätt?

Jag vette fan, men det är förvirrande.

Jag är trött på att plugga, men fortfarande vill jag veta och lära mig saker.
Aint it funny?


Livet är bara allmänt förvirrande just nu.


Same same but different.


Tjaa.. Det är väl ungefär samma läge som sist.
Jag vet fortfarande inte vad jag sysslar med.
Men jag kom på att det inte blir ett dugg bättre av att ligga hemma o gråta för det.
Fram tills att jag kommer på vad jag vill göra när jag blir stor, får jag försöka göra det bästa av situationen.

Mycket roligt har hänt i veckorna.
Igår var jag på Magnus Betnér med Emma. Fantastiskt roligt. Efteråt satt vi vid Emmas köksbord o blev fulla. I tisdags var jag på sittning. I helgen var jag ute på landet med fina flickorna. I fredags var jag på Raubtier, och även en tackfest med fulvin och efterfest.

Ja, jag fyller min tillvaro med massa festligheter och fina vänner, det är trevligt.
Men det kan man ju inte försörja sig på när man blir stor tyvärr.

Men ska man ha livsångest kan man väl lika gärna ha lite kul mellan varven, eller hur?


För övrigt gillar jag iOs5, nya uppdateringen av iPhones operativsystem. Jag o Emma, o min bror satt o skickade videos till varandra halva kvällen igår. Bara en sån sak lixom (=

Still lost.


Jo, jag är fortfarande rätt lost. Egentligen är det inte ett dugg bättre sedan förra veckan.
(Dock uppskattar jag verkligen de två kommentarer jag fick på förra inlägget, tack <3)

Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra, och jag har ingen större lust med någonting, som har med plugg att göra. Eller som har med nåt att göra, egentligen.
På fredag har jag en superkväll med både faddertackfest och konsert på g, men nä. Jag är inte så pepp just nu, vill bara gräva ner mig under täcket resten av veckan.
Men tillochmed jag fattar att sånt inte gör saken bättre, o när jag väl tar mig iväg kommer det ju bli awesome.

Pluggflykt, o bara göra massa roliga grejer?
Känns som att det är något man borde växt upp ifrån. En 25åring borde väl vara lite mognare än så?
När jag fyllde 25 häromveckan kändes det inte så jobbigt, även om jag är närmare 30 än 20 just nu. Skitsamma, för man blir aldrig äldre än vad man gör sig, eller hur?
Jag tänker snarare... jag är 25, jag borde ha kommit längre än såhär?
Har aldrig haft en riktigt jobb, pluggflyktar fortfarande, jag vet inte ens vad jag vill göra med mitt liv.
Känns värdelöst.

Det mesta känns värdelöst. Jag vill inte.

Jag bara hoppas att det känns bättre när de nya kurserna börjar. Två läskurser med inte alls så mycket annat att göra kanske inte är det mest inspirerande.
Om det inte blir bättre då, vet jag inte vad jag ska göra.
Typ... skita i allt och bli en arbetslös looser istället?

Och som vanligt är jag pank igen. hurra för mig.


Självförtroendedipp.


Eller självkänsledipp? Eller båda kanske?

Jag har lite ångest. Lite lätt ångest bara, men det är ändå jobbigt.
Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag är duktig på.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv.
Vad jag vill bli när jag blir stor.

Kognitionsvetenskap. Ett bra val när man inte vet, för att man kan bli så mycket.
Men att aldrig kunna bestämma sig?
Störigt.

Jag tycker det mesta är rätt spännande o intressant, men det finns inget jag riktigt brinner för. Nåt jag verkligen hoppar upp o ner av för att det är så exalterande.
Tankarna av det här började väl när jag har bokat in ett möte på VTI, för att kolla om jag får vara med o leka i nåt av deras projekt i vår, när vi har en projektkurs där vi får göra lite vad vi vill.
Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag är duktig på. Jag vet inte vad jag kan, jag vet inte vad jag är intresserad av. Allt är bara sådär lite lagom intressant.

Jag vill ha något som jag brinner för. Jag vill vara sådär jätteengagerad i nåt, så att jag till slut blir skitduktig på det.
Jag brinner inte för någonting. Jag är inte extra duktig på någonting.
Och det suger.

Jag har gått omkring o varit så mallig över mitt examensbevis som jag fick på posten härom dagen. En filosofie kandidatexamen är ju rätt stort och coolt ändå.
Men vad fan ska jag ha den till, om jag vet inte vet vad jag ska göra med den?

Jaja, jag vet vad jag kommer få höra. Men du är ju så bra Matilda, du är så trevlig och alla tycker om dig och blablabla.
Det hjälper inte? Visst, jag kanske är extra bra på att vara social och umgås med folk och leva ett studentliv. Men jag vill inte vara en sorlig jävel som hänger kvar på universitetet och leker studentliv resten av livet, för att man inte kan något annat.


Och såklart är det grått och pissregnar ute.
Om tre timmar ska jag vara på VTI och prata med en dude, och jag har ingen aning om vad jag ska säga.


Jag är totalt jävla vilse.


Vardag.

Tillbaka i vardagen igen. Trist men samtidigt skönt.

Just nu är jag:

- Arg på resturangen på HG, som nekade mig jobb för att (kortfattat) någon eller några i gruppen inte gillade min personlighet. Passade inte in i gruppen, eftersom "vi är ju rätt speciella". Jag tycker inte att man ska bli nekad ett jobb för att man inte är på ett speciellt sätt. Sug kuk jävla cp'n.

- Arg på pappa för att han inte hör av sig, och främst för att han inte hörde av sig på min födelsedag. Han svarar inte i telefonen när jag ringer. Vore kul om han kunde bry sig om mig trots att han har en ny familj som gör honom lycklig.

- Arg på mig själv för att jag går upp i vikt, och inte ner. Har 3 nya semsterkilon nu efter Ibiza. De är jag fastbesluten att lika snabbt gå ner igen, och mer därtill.

- Glad för att det finns så många fina människor omkring mig som kan stötta mig kring de saker som gör mig arg och lessen.


(jag kanske orkar slutföra resedagboken nån annan gång. nu måste jag plugga)

RSS 2.0